Varför tror inte Sverige på sitt jordbruk?

Den för jordbruket allvarligaste attitydfrågan är nog att jordbruket betraktas som ”miljöfarlig verksamhet”, för det slår fast hur samhället förhåller sig till jordbruk, skriver Arne Lindström.

Somliga försöker leva på minnen, men det är ändå i framtiden de flesta av oss kommer att leva – och troligen på mat, skriver Arne Lindström i en krönika.
Somliga försöker leva på minnen, men det är ändå i framtiden de flesta av oss kommer att leva – och troligen på mat, skriver Arne Lindström i en krönika. FOTO: GUNNAR ANDERSSON

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Jag hade sällskap av två tjänstemän från Länsstyrelsen, och jag frågade dem: ”Ni arbetar ju för att länets jordbruk ska utvecklas, men samtidigt finns det krafter i ert hus som får jordbruk att avvecklas. Tror ni att det går jämt upp?". En mycket lång och eftertänksam tystnad följdes av det försiktiga: ”Det vete stackar'n..."

När det nu verkar vara politisk samsyn om att jordbruksproduktionen måste ökas, då tror jag inte att framgången ligger i några enstaka politiska beslut utan huruvida man kan förändra de attityder och krafter som drar åt motsatt håll. Den för jordbruket allvarligaste attitydfrågan är nog att jordbruket betraktas som ”miljöfarlig verksamhet”, för det slår fast hur samhället förhåller sig till jordbruk. Vi kan nog alla föreställa oss vad det skulle innebära om jordbruket istället benämndes för vad det alltid har varit - ”en livsviktig verksamhet.”

Som liten fick jag höra talesättet: ”Vörda forntiden, men älska framtiden". Det innebär att man med respekt för vad som varit; ändå måste fokusera på framtiden och att utveckla till exempel jordbruket. Somliga försöker leva på minnen, men det är ändå i framtiden de flesta av oss kommer att leva – och troligen på mat. Jag hävdar att samhället satsar mer på att bevara vad som varit i jordbruket, än på att utveckla det för framtiden. Jag tror att dagens generation bönder är den första från jordbrukets begynnelse som har upplevt att samhället inte ställt krav på en ökad produktion. För att vi ska se åt rätt håll skrev jag en devis som fortfarande gäller: ”Om man bara skyddar det som fanns, men inte det som finns - då kommer man aldrig att få veta att det som finns fanns.”

Vi bönder måste också förändra hur vi ser på oss själva och vår nationella lust att ”gå före”. För jordbrukets del har att ”gå före” inneburit att vi snarare har blivit efter. Det är ett närmast unikt nationellt självskadebeteende som Björn Borg identifierade med orden: ”Jag har spelat tennis i nästan jordens alla länder, och överallt har jag mött 'hemmadomare'– utom i Sverige”.

Om något direktiv från Bryssel ska tolkas nationellt, då kan vi vara säkra på att Sverige har den mest extrema tolkningen för både jord och skog. Om andra länder försöker se om sitt och sina bönders hus i EU, så försöker Sverige visa att deras bönder minsann klarar sig trots lägre ersättningar och tagelskjortor.

I Sverige anses det skamligt att vara ”hemmadomare”, men det måste vara skamligare om Björn Borgs devis gör att vi inte kan försörja oss.

Arne Lindström, lantbrukare, Röbäck

LÄS MER: Arne Lindström: Vilken nyhet det kunde blivit