Vargsituationen i Hälsingland, där rovdjuren vågar sig allt närmare bebyggelsen, borde få ansvariga på olika nivåer att inse det ohållbara i svensk rovdjurspolitik, skriver debattören.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Ingvar Perssons debattartikel om vargsituationen i Hälsingland borde få ansvariga på olika nivåer att inse det ohållbara i svensk rovdjurspolitik. Men troligen händer samma sak som när invånare i andra vargdrabbade landskap begärt att få minska problemen.
De har oftast nekats skyddsjakt därför att det kanske fanns en ”genetiskt viktig” varg i området eller därför att vi sägs vara bundna av EU-regler. Och diverse värnarorganisationer kommer säkert även denna gång att göra vad de kan för att rovdjuren inte ska bli störda.
Uppgiften att vargar varit inne på tomter i villaområden borde få ansvariga att reagera. De bör ta del av de rön emeritusprofessorn Valerius Geist vid Calgary-universitetet gjorde under lokala studier 1999. Han konstaterade att vargen närmar sig människan i sju steg när det blir ont om bytesdjur.
Den vågar sig undan för undan närmare för att efter en tid röra sig inne på gårdarna, just vad som nu händer i Hälsingland. Sista steget är att de angriper människor.
I Sverige krävs enligt tidningen Svensk Jakt att en eller flera vargar attackerar människor för att Viltskadecenter ska rekommendera skyddsjakt i första läget. Enligt centrets tumregler för skyddsjakt på varg är det alltså befogat att riskera människoliv för att spara ett exemplar av varg.
Det anses också rätt att offra ett i praktiken obegränsat antal nyttodjur - en del utrotningshotade - för att rädda en djurart som inte på något sätt är utrotningshotad.
Landsbygdsminister Jennie Nilsson anser att skyddsjakten fungerar bra. Och hon framhöll gång på gång i riksdagens interpellationsdebatt att Sveriges vargpolitik styrs av EU-regler och att vi inte själva har någon bestämmanderätt. Men det har vi. I en rapport, som lämnades i november 2005 av en ständig kommitté under Europarådet framgår: Vargen skyddas fullt ut under Bernkonventionen men efterlevnaden av bestämmelserna åvilar signatärländerna.
Konventionen har skrivits under av 25 länder, men dessa kan själva avgöra vilka av bestämmelserna de ska följa. Länderna har rätt att registrera undantag från reglerna för exempelvis varg. Sådana undantag har registrerats av 12 länder.
I rapporten noteras också att vargen jagas utan begränsningar hela året i fyra av länderna, tre av dem har skottpengar på varg. Sverige är ett av åtta länder där vargen är totalfredad.
Och i EUs art- och habitatsdirektiv sägs att hänsyn ska tas till vargens socioekonomiska påverkan.
Landsbygdsministern upprepade den gamla ramsan att vi är tvungna att följa EU-direktiven medan allt tyder på att Sverige lever med vargcirkusen helt i onödan, bara därför att ingen tillvaratagit svenska intressen.
I stället har ansvariga politiker tagit som sin främsta uppgift att få landet att framstå som ett föredöme inför omvärlden, vilket orsakat stora problem och höga kostnader. Och samtliga problem och större delen av kostnaderna har vältrats över på landsbygdsbefolkningen.
Göte Lindgren,
Uppsala
