Vem driver på mest egentligen?

På senare år väcks frågan alltmer från bondehåll vem som driver på utvecklingen mot ökad byråkratisering av vår lantbrukarvardag. Politikerna får ofta skulden och det med all rätt. Vår tradition av starka självständiga myndigheter med sektorsansvar (läs stuprörstänk) och ambitiösa tjänstemän som utan tjänstemannaansvar kan nyttja sin myndighetsplattform att förflytta frågor i personligt önskvärd riktning driver på krånglet. Förväntningarna om förenkling är stora på nya regeringen.

Men det vore inte ärligt att skylla allt ökat krångel på politiker och myndigheter. En icke oväsentlig del står branschen själva för. Krav är ett relativt positivt exempel. Med detta regelverk - som delvis också kan ifrågasättas - får i alla fall jag som fri företagare göra en bedömning om den ökande regelbördan och administrationen är värt merintäkten. 

Mera bekymmersamt är diverse certifieringar och branschregelverk som i bästa fall ger en liten merbetalning i början, men oftast relativt snabbt övergår till standardiserade krav utan merbetalning. Det senaste i raden som bönder muttrar om är den största mejeriaktörens nya poängsystem som betalningsgrund för klimat- och miljönytta. Tanken är som vanligt i grunden alltid mycket god, men lika vanligt är att det lätt blir fel. Det är bedrägligt att basera betalning på generella schabloniserade värden i en biologisk verksamhet där skillnaden i praktiken mellan enskilda år, djur och fält kan vara mycket stor. Dessutom är det många miljö- och klimatnyckeltal som vi faktiskt inte alls har koll på i det enskilda fallet. Hur många vet hur många kilo lustgas som olika fält avger eller hur mycket metan som kommer från just deras kor?

Våra kunder kräver detta brukar det heta? Vilka kunder? Konsumenten som letar billigt pålägg i kyldisken eller åker till lågprisvaruhuset för att köpa virke till altanbygget kommer inte vid köptillfället sätta hållbarbeten högst. Handeln vidimerar mellan skål och vägg att de inte alltid driver kraven ”uppströms” i kedjan, men tackar så klart inte nej till allt högre transparens så länge det inte kostar dem något.

Jag kan inte slå mig fri från tanken att utveckling mot nya ”kvalitetssäkrande” system i lika hög grad drivs av våra egna organisationers medarbetare som låter sig bli motade framför av en högljudd konsument-, miljö- och djurrättsrörelse. Frågan är hur vi vänder trenden. Går det eller är den ens önskvärt med tanke på att de flesta av dessa förändringar accepterats av de förtroendevalda i våra föreningar? 

Peter Borring, lantbrukare, Skänninge