Den underbara femte årstiden går mot sitt slut för oss i norr. Tiden när fräknarna frodas, barmarken vinner över skaren, flyttfåglarna återvänder och skogsfåglarna samlar sina harem. Men nej, allt är inte underbart med den här tiden. För det är nu vi går in i tjälskottens, geggamojans, 12-tonsskyltarnas och potthålens tid. Ja, känslan är faktiskt att vi återgår till väglöst land.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Efter en blöt höst, innan snön pausade problemet för ett halvår fram, då hyvling tydligen inte gick att genomföra och alla höstens potthål låg kvar under snön och bara väntade på att skapa punkteringar och stötdämparreparationer, då de nu fått växa till sig och dessutom föröka sig enormt.
Mil efter mil av allmänna grus- och asfaltsvägar är i ett sådant fruktansvärt skick att de inte borde kallas vägar. Sammanbundna potthål, som i en perforerad plåt, är inte vad jag kallar väg. Min egen grusväg går betydligt snabbare till häst än att i bil med krypfart köra slalom mellan vägens kratrar. Och ingen väghyvel syns ännu till, trots att alla vet att det inte blev hyvlat i höstas.
På dessa vägar måste skogsråvaran transporteras på sin färd till industrin, som har tydliga mål på inkörningstakt. Mycket av virkeslagren ligger i skogen och timmerbilarna ska rulla för att industrin ska hålla sin produktionskapacitet. Men ingen luftfjädring i världen kan göra resan på dessa skamfläckar till vägar skonsam och behaglig.
Betänk chauffören som sitter många timmar gungandes och studsandes i sin hytt, ibland så tänderna nästan lossnar och njurarna byter plats. Hur lugnt han eller hon än kör. Skiftbyten blir osäkra, men körtider ska ändå följas, och ibland har mottagningen stängt innan de hinner fram.
Betänk åkarens stora extrakostnader med ständiga reparationer, inte ens elsystemen håller. Stillastående bilar på reparation drar minsann inte in varken virke eller någon inkomst. Följden blir lönsamhetsproblem och svårigheter att fullfölja sina åtaganden.
Vi är alla beroende av vårt skogsbruk. Det timmerbilarna drar fram och skogsindustrin förädlar, kommer oss alla till gagn, och den vägskatt vi betalar behöver användas här på plats. För här handlar det inte om att fräscha upp, leda om eller skapa vackra planteringar mellan körfälten. Här handlar det om att ha farbara vägar, så att landsbygden kan leverera vad resten av landet behöver. Alla beslutsfattare som tvivlar är välkomna att provköra, men ett tips är att köra fyrhjulsdrivet.
Jenny Karlsson, skogsägare och ordförande LRF Norrbotten
