”Viktigt att öka tillförseln av skörderester”

För kolinlagringen i mark är det viktigare att öka tillförseln av skörderester än att påverka nedbrytningen.

Globalt innehåller all mark ungefär 1 500 miljarder ton kol i den översta metern, vilket överstiger mängderna i såväl atmosfären som i all biomassa på land.

Sveriges totala utsläpp av mänskligt betingade växthusgaser omräknat till koldioxid uppgår till 53 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Jordbruket svarar för cirka 20 procent.

Mjölk- och nötköttproducerande gårdar har genom sin vallodling de högsta kolförråden i åkrarna. Många växtodlingsgårdar med huvudsaklig odling av spannmål vittnar å andra sidan sedan årtionden tillbaka om att jordarna blivit mer kompakta och svårbearbetade.

På dessa gårdar finns såväl behov som möjligheter att förbättra jordarnas mullkapital.

Under de senaste två decennierna har kolinnehållet i matjordslagret dock ökat med 0,4 procent per år främst till följd av att vallarealen ökat från 0,8 till cirka 1 miljon hektar.

Många är uppfattningarna om hur jordbruket bäst kan bidra till en minskning av atmosfärens innehåll av växthusgaser. En återkommande uppfattning är att jordbruket borde ställa undan plogen och istället direktså då själva plöjandet anses sänka jordens mull- och kolhalt.

Men ett stort antal långliggande försök från tempererade områden visar i genomsnitt inga skillnader i det totala mullförrådet mellan plöjda och icke plöjda fält. De svenska lantbrukarna har förvisso sedan flera årtionden tillämpat plöjningsfri odling i områden där mark, väder och tilltänkt gröda gjort det möjligt, men då med syfte att minska ytavrinning men också att minska maskin- och drivmedelskostnader.

Forskningen visar att åtgärder som uthålligt ökar tillförseln av organiskt material har avsevärt större positiv effekt på åkermarkens mullinnehåll än åtgärder som syftar till att reducera nedbrytningen till exempel minskad plöjning. Det är således viktigare att främja ”inkomsterna” än att försöka reducera ”utgifterna” för att bli mullrik.

Ekoodlingen, med signifikant lägre skördar, tar upp mindre koldioxid och kan innebära att till exempel tidigare nedlagd åker ånyo uppodlas för att kompensera produktionsbortfallet. Härvid kommer den marken att frigöra växthusgaser.

På gårdar med stor andel vallodling och redan höga mullhalter finns sannolikt endast marginella möjligheter att öka mullförråden ytterligare. Det är istället de gårdar som driver ren växtodling och gårdar med svin och fjäderfä som har störst potential att binda mer kol.

Att öka odlingen av fånggrödor i form av insådd i spannmål på våren eller sådd på hösten efter skörd av årets gröda är sannolikt de åtgärder som kan ge den kvantitativt största nettoinbindningen av kol.

Att anlägga långliggande betesmarker på tidigare brukad åker leder till en successivt ökad mullbildning. Om det sker på bekostnad av minskat naturbete kan det dock leda till lägre biologisk mångfald. Tidigare utdikade mulljordar med djupa torvlager bör åter få växa igen.

I dag odlas fånggrödor på cirka 100 000 hektar för att minska kväveläckaget. En uppskattning är att ytterligare maximalt 400 000 hektar skulle kunna odlas och då främst i Svealands och Götalands slättbygder. Det skulle kunna ge en total årlig kolinlagring på cirka 132 000 ton, motsvarande 0,8 promilles ökning per år.

Andra åtgärder som kan öka kolinlagringen kan vara att öka matjordsdjupet genom djupare plöjning och att djupinjicera organiskt material under plöjningsdjup. Sådana försök pågår.

På längre sikt kan odling av sorter med ligninrikare skörderester, flerårig spannmål och växter med större rotsystem ge förbättrad kolinlagring.

Thomas Kätterer,

Professor, institutionen för Ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)

Martin Bolinder,

Forskare, institutionen för Ekologi, SLU

Lars Bergström,

Professor, institutionen för Mark och Miljö, SLU

Holger Kirchmann,

Professor, institutionen för Mark och Miljö, SLU

Rune Andersson,

Fd professor, institutionen för Mark och Miljö, SLU