Väljarna på landet förväntas känna samhörighet med politiker som tagit en jägarexamen eller kallar landsbygden för hjärtlandet. Men vad är det värt när det kolliderar med löften till andra intressegrupper? Det skriver Haidi Andersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Valdagen närmar sig, fler och fler löften avges och partierna övertrumfar varandra i miljardstöd. Landsbygdsfrågorna har sin egen nisch där politikerna pratar säljande ämnen som vargstammens storlek och äganderätten. Väljarna på landet förväntas känna samhörighet med politiker som tagit en jägarexamen eller kallar landsbygden för hjärtlandet.
Visst låter det fint att äganderätten ska stärkas, men vad är det värt när den kolliderar med löften till andra intressegrupper? Samtidigt som skogsägarens rätt ska värnas arbetas det för lättnader i villkoren för utvinningen av jordartsmetaller, det som ska skapa de nya jobben. Vems rätt väger tyngst då mineralerna ska brytas eller ett nytt shoppingcenter byggas? Eller när internationella mål för avsättning av land och vatten ska efterlevas? Vid detaljplanerat område mister man inte bara sin mark, man mister också sina och tidigare generationers minnen. Betalningen blir marknadsmässig eller i form av ersättningsmark, men det kan inte alltid ersätta allt fullt ut. Den ersättning som utgår enligt minerallagen är däremot orimligt låg i jämförelse med de värden som kan utvinnas, både till markägare och stat.
I den nya skogsutredningen finns det en förhoppning att hanteringen av mark med höga naturvärden blir bättre och mer rättssäker, men vi har nog ändå en bit kvar till ett fungerande system. I valrörelsen verkar inte finnas något intresse för frågan om vilka avsättningar vi ska göra, hur de ska skötas och av vem, samt hur ersättningen ska utformas. En annan sak som borde tas upp är varför bedömningen av avsatta områden skiljer sig åt mellan länder. Och varför de frivilliga avsättningar vi gör inom det svenska skogsbruket inte får räknas dit. Det är ju samma mål vi ska nå, då är det faktiskt rimligt att de bedöms lika.
Samtidigt som vi i Sverige ser oss som mycket jämställda tillhörde vi tills för nio månader sedan också en krympande skara av länder som aldrig valt en kvinna som statsminister. Vår tradition av kvinnlig tronföljd är yngre än vår kronprinsessa och i våra folkdräkter finns huvudbonaden kvar från en tid då gifta kvinnor inte fick visa sitt hår för någon annan än sin man.
Årets valrörelse imponerar inte, men jag kommer i alla fall att gå till valurnan. Jag gör det för dem som en gång kämpat för min rätt att rösta, för att alla kvinnor efter mig ska kunna göra det samma och att de, liksom jag, ska ha rätten att bruka sin mark i sitt namn.
Haidi Andersson, skogsägare, Växjö
