Det är inte rimligt att företagarna i de gröna näringarna ska stå för så stor del av kostnaderna för Sveriges viltstammar. Viltlagstiftningen måste ses över och anpassas till de stammar vi faktiskt har i dag, skriver Lena Johansson i sin ledare.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Vildsvin, hjortar och vargar är bara några exempel på vilt som de senaste åren ökat okontrollerbart och orsakar stora skador i jord- och skogsbruket. På vissa platser i sådan omfattning att de omöjliggör växtodling, fåruppfödning och vissa typer av skog. På längre sikt kan viltskadorna vara ett hot mot en fortsatt svensk livsmedelsproduktion. De snabbt växande viltstammarna var därför ett hett debattämne på förra veckans LRF-stämma.
Dagens viltlagstiftning är från 1980-talet, då det snarast handlade om att hålla uppe stammarna. I dag är problemet det motsatta.
Vildsvinsstammen har uppskattats av Naturvårdsverket till 300 000 individer, medan till exempel LRF hävdar att det snarare närmar sig en halv miljon grisar. Enligt Naturvårdsverkets förvaltningsplan ska kostnaderna för vildsvinens skador på jordbruksgrödor halveras till 2025, men många tvivlar på att det är möjligt. I Vetenskapsradion Klotet nyligen sa ekologiprofessor Petter Kjellander att det kommer att bli väldigt svårt att nå målet utan nya, okonventionella jaktmetoder - som möjlighet att skjuta från bil eller att lägga ut gift.
Två års utebliven licensjakt på varg har gjort att även den populationen har ökat. Enligt Naturvårdsverkets senaste inventering, från förra vintern, finns det i dag 365 vargar i Sverige. Flest vargrevir finns fortfarande i Värmland, men ökningen är störst i Dalarna och Gävleborg. Under sommaren har också flera vargar vandrat söderut i Sverige och rivit får och annan tamboskap på vägen.
Även om många företagare inom de gröna näringarna har jakt som både inkomstkälla och fritidsintresse är värdet av det mycket litet, jämfört med jord- och skogsbrukets produktionsvärde. Från det ska dessutom dras kostnader för viltskador på grödor för flera miljarder om året.
Det är inte rimligt att en så liten del av samhället ska få stå för så stor del av kostnaderna för Sveriges viltstammar. Även om den som drabbas får viss ersättning från staten, täcker det inte på långa vägar kostnaderna.
Viltlagstiftningen måste ses över och anpassas till de stammar vi faktiskt har i dag. Jaktetiken ska naturligtvis upprätthållas, men vi kan inte äventyra svensk matproduktion bara för att erbjuda jägarna gott om villebråd.
