Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Att viltskador, och då i synnerhet skador orsakade av vildsvin, är en stor fråga för bönder och LRFs medlemmar visar inte minst det antal motioner i ämnet som ska behandlas på LRFs riksförbundsstämma i slutet av september. Då har stämman tillsammans med förbundsledningen en stor möjlighet att verkligen sätta ner foten och visa att det är LRF som står på bondens sida när det gäller följderna av viltskadorna.
Det råder ingen tvekan om LRFs hållning i dessa frågor. Livsmedelsproduktionen är överordnad jakt och vilt. Så nu har riksförbundsstämman verkligen chansen att visa att så är fallet. Det är ju riktigt dramatiskt när man konstaterar att intresserade ungdomar avstår från att bli bönder, då de säger ”Jag vill inte slås mot viltet" (det vill säga vildsvin).
Det finns också ett tidigare stämmobeslut om att skadorna orsakade av vildsvin ska halveras inom en treårsperiod.
Jag har vid flera tillfällen hävdat att det måste till okonventionella metoder för att minska vildsvinsstammen. Jag hävdar fortfarande att en omfattande fällfångst är ett sådant förslag.
Men jag inser att det inte kommer att räcka för att få ner stammen på en nivå så att skadorna är av ringa art för de livsmedelsproducerande bönderna. Det är oacceptabelt att bonden ska stå för kostnaden för en vildsvinsstam som växer allt snabbare. Detta är inte enbart ett problem för jordbruket, utan ett samhällsproblem. Dessutom går det tvärtemot den av branschen och riksdagen beslutade livsmedelsstrategin.
Så därför utgår jag ifrån att riksförbundsstämman tar beslut om att LRF med kraft ska driva frågan om att skador orsakade av vildsvin i växande gröda ska ersättas ekonomiskt. Det finns system för hur detta hanteras ute i de olika länen, se till exempel skador orsakade av tranor.
Det måste bli LRFs uppgift att se till att det skapas ett likvärdigt system även för skador orsakade av vildsvin.