EUs vattendirektiv är en bra grund för medlemsländerna att värna sina vatten. Det är en demokratisk process som inte ska forceras, föregås eller försummas. Det är inte förenligt med ett rättssäkert samhälle, skriver Lars Holm.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
För mig är det svårt att tolka Älvräddarnas debattartikel i Land Lantbruk som ett steg på vägen för samsyn i arbetet med vattenkraftens miljöprövning.
Uttryck som "nostalgi", "en annan tid", "glädjen att se gamla maskiner arbeta" är ett arrogant och förlöjligande blomsterspråk. Synen på den enskilda människans arbete och strävan att försörja sig beskrivs som en försumbar insats.
Älvräddarna har inte hela bilden om man tror att förlusten av dammspeglar, ben- och malmstampar är enda skälet till de upprörda känslorna hos verksamhetsutövarna.
Marknadsekonomins innersta logik är att realisera de värden som en fastighet erbjuder vilket också speglas i de värden som måste förräntas för att uppfylla ägaransvaret. Dit räknas för övrigt inte enskilda avlopp.
Den respektlösa attityden som Älvräddarnas generalsekreterare Christer Borg och Margaretha Svenning, fri miljöjurist, har mot landsbygdens företagare blir som en överlägsen klapp på huvudet. Fakta är att den ekonomiska hjälp som erbjuds näringen av Vattenkraftens miljöfond kommer även vattenmyndigheterna till del.
EUs vattendirektiv är en bra grund för medlemsländerna att värna sina vatten. Nivåerna på de olika statusklasserna i Sverige, för att nå god status, är föremål för diskussion liksom vilka vatten som ska klassas som kraftigt modifierade samt konsekvenser för enskilda och kommuner. Det är en demokratisk process med många uppfattningar. Denna process ska inte forceras, föregås eller försummas det är inte förenligt med ett rättssäkert samhälle.
Lars Holm, Åvike bruks kraftstation
