Argument för vargen saknas
Är det inte dags att Sverige återtar bestämmanderätten över vargförvaltningen? Svensk vargförvaltning ska inte styras av ett direktiv skrivet för ett Europa med en helt annan rovdjurssituation, tycker Göte Lindgren.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Land Lantbruks tidigare artiklar om varg ger en bra bild av svensk rovdjursförvaltning. De avslöjar mycket av de problem som vargen orsakar, hur de uppstått och vilka som ser till att de kommer att fortsätta. Ingen ansvarig har använt några sakliga argument för frilevande varg i Sverige, vilket kan ses som bekräftelse på att sådana saknas.
Att ordföranden i föreningen Jaktkritikerna försäkrar att vargen är helt ofarlig och att han anser att det är ett rent påhitt att reviren på vissa håll ligger för tätt är bara vad man kan vänta från det hållet. Likaså att Rovdjursföreningen lovar att fortsätta att överklaga ”så länge skyddsjaktsbeslut tas på så juridiskt lösa grunder”.
Att dessa sammanslutningar, liksom föreningen Nordulv med anonym styrelse och okänt medlemsantal, har makt att försvåra försöken att minska vargens skadegörelse bidrar starkt till att öka problemen. Men deras idéer vore oförargliga om de inte hade lagstiftarnas stöd.
Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) anser i Land Lantbruk att hon tar oron hos människorna i vargreviren ”på tillräckligt stort allvar”. Vad har då insikten om allvaret lett fram till för åtgärder som kan minska problemen? Är det den ansvariga ministerns slutsats att invånarna i vissa områden ska tvingas leva med stora vargkoncentrationer därför att ”vi talar om vilda djur” som inte bryr sig om riksdagsbeslutet att de ska sprida sig över landet? Hur ser villkoren ut för att staten ska ersätta alla rovdjursrelaterade skador? Har någon räknat ut vilka kostnader som kommer att drabba skattebetalarna?
Jennie Nilsson har tidigare sagt att skyddsjakten fungerar bra, men har nu gett direktiv om att det ska utredas om den kan ske snabbare. Vad är det som fått henne att ändra uppfattning och när ska utredningen vara klar? Det vanligaste argumentet numera är att vi måste rätta oss efter EUs art- och habitatdirektiv. Men Anders Wetterin, jakt- och viltexpert hos LRF, anser att den svenska regeringen varit för undfallande när EU-kommissionen 2010, efter klagomål från miljögrupper, öppnade ett överträdelseärende och hävdade att svensk licensjakt var olaglig.
– Regeringen hade kunnat välja att strunta i EU-kommissionen och själva bestämma hur vargstammen ska hanteras, säger han i Land Lantbruks intervju.
I ett förhandsavgörande från EU-domstolen fick Finland klartecken till licensjakt. Efter det uttalandet hade Sverige kunnat yrka på att överträdelseärendet stängs, hävdar Anders Wetterin.
Landsbygdsministern ger ett mycket intressant svar på frågan om hon håller med: "Det är inte riktigt min bedömning för då hade vi väl gjort det, tänker jag".
Vad menar statsrådet? Innebär det att hon inser att EU-direktivet är föråldrat och att det är dags att Sverige återtar bestämmanderätten över vargförvaltningen? Är hon beredd att ta reda på vad som gäller och driva ärendet i EU om det visar sig att Anders Wetterin har rätt? En biprodukt av en sådan undersökning kan bli att tillräckligt många upptäcker att svensk vargförvaltning styrs av ett direktiv skrivet för ett helt annat Europa, med en helt annan rovdjurssituation.
Och det kan kanske i förlängningen leda till att vargvurmarna får söka sig nya förströelser, att skattepengarna kan gå till samhällsnyttiga ändamål och livet på den svenska landsbygden kan återgå till det normala.
Göte Lindgren, Uppsala