Kriterierna för att komma in på rödlistan är att stammen ska minska med minst 15 procent på 10 år, eller under tre generationer. Det gör att älgen kan komma in på rödlistan trots att vi har fler älgar i landet än huvuddelen av den tid någon kan överblicka, skriver Paul Christensson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Under den senaste tiden har älgstammens storlek diskuterats flitigt. Rubriker som ”Älgstammen är i fritt fall” eller ”Älgen är på väg in på rödlistan” är inte helt ovanliga. Jag tycker att det är bra att sansa debatten en aning och påminna oss om varför det har blivit så här.
Vårt nuvarande älgförvaltningssystem beslutades av riksdagen 2010. I riksdagsbeslutet slogs det fast att de skador som uppmättes på växande skog, framför allt tallungskogar, inte var acceptabla ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det konstaterades att alla de trafikolyckor till följd av kollisioner med klövvilt behövde begränsas.
Grunden för riksdagsbeslutet var enligt älgbetesinventeringen ÄBIN att de årliga skadorna uppgick till cirka 10 procent och viltolyckorna från klövvilt cirka 34 000 stycken per år. Båda dessa faktorer ansåg riksdagen låg alldeles för högt. Det konstaterades också att kalvvikterna hade sjunkit till en alltför låg nivå.
När vi från markägarsidan förra året gjorde en utvärdering blev slutsatsen att skadorna på tallungskogen via ÄBIN-inventeringen hade ökat till cirka 14 procent och att viltolyckorna från klövvilt också hade ökat till nästan det dubbla per år. Älgkalvvikterna har fortsatt att minska med cirka 1 kilo per år och att det fortsatt var nästan omöjligt att få RASE-arterna (rönn, asp, sälg, ek) att bli trädbärande.
I utvärdering syntes tydligt att älgen minskar, men alla de andra klövviltarterna ökar kraftigt. Nu ropas det, som jag skrev ovan, att ”älgen är snart rödlistad”. Det säger enligt mig mer om rödlistans konstruktion än om statusen för älgen. Ser vi lite nyktert på det så har vi fortfarande en av världens absolut tätaste älgstammar i förhållande till den skogsmark vi har.
Problemet är att vi dessutom har fyllt på med ett väldigt stort antal andra klövviltarter som konkurrerar om maten. Att vi från skogsbruket inte under en tid föryngrade med tillräckligt stor tallandel är beklagligt. Men jag vill påstå att det var en kombination av den tidsanda och den rådgivning som inte minst staten gav under flera decennier. Det berodde också på en rädsla och erfarenhet markägarna hade av att tallen blev uppäten. Sedan några år tillbaka håller detta på att rättas till, men det som gjordes från 1960-talet till1990-talet går inte att göra ogjort.
När det gäller rödlistan så anser jag att det är dags för en förändring. Det kan inte vara rimligt att man bara mäter nedgång. När det gäller älgen har vi ju väsentligt fler älgar idag än när jag var barn. Kriterierna för att komma in på rödlistan är att stammen ska minska med minst 15 procent på 10 år, eller under tre generationer. Det gör att älgen kan komma in på rödlistan trots att vi har fler älgar i landet än huvuddelen av den tid någon kan överblicka.
Paul Christensson, ordförande LRF Skogsägarna
