Vad resultatet av EUs uppluckring av reglerna för till exempel träda blir återstår att se. Kanske är det ett uppvaknande som ger en mer långsiktig förändring. Man kan alltid hoppas, skriver Ester Hertegård.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
På grund av det fortsatt instabila säkerhetsläget i Europa och den minskade exporten från ”kornboden” Ukraina ställs EUs jordbrukspolicy om. Direktiven från unionen är nu att försöka öka produktionen så mycket och så snabbt det går. Bland annat meddelar kommissionen att det nu är fritt fram att skippa den ekologiska fokusarealen för att istället använda all tillgänglig jordbruksmark till produktion.
Som de flesta läsare av Land Lantbruk nog känner till så finns egentligen ett krav inom den gemensamma jordbrukspolitiken CAP på att växtodlare lämnar minst fem procent av sina marker till träda eller sådd av väldigt specifika kvävefixerande grödor, mellangröda eller blommande träda där användning av mineralgödsel och växtskyddsmedel är förbjudna. Även svenska jordbruksaktörer som Hushållningssällskapet uppmuntrar till att inte ha några arealer i träda denna säsong, om det kan undvikas. Oanvänd bördig jordbruksmark är en typ av lyx som Europa i nuläget inte har råd med.
I ett pressmeddelande konstaterar EU-kommissionen följande: ”Den ryska invasionen av Ukraina har visat hur viktigt det är med att säkerställa livsmedelsförsörjningen hela tiden i EU och resten av världen”. Formuleringen framstår som något yrvaken. Är vikten av en livskraftig livsmedelsförsörjning över tid verkligen något som det måste till ett krig för att påminna om? När den Europeiska unionen föddes var den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, en stor och viktig del i att bevara fred och välstånd i unionen. Sedan dess har CAP genomgått enorma förändringar och idag finns inte mycket kvar i strukturen som påminner om hur viktigt det är att inte tappa för mycket produktion. Snarare uppmuntras åtgärder som medvetet ger mindre avkastning, ofta motiverat som antingen miljö- eller klimatfrämjande men alltför sällan med tillräcklig evidens för att hävda att de faktiskt gör sin påstådda nytta.
Jordbrukare har matats med bilden av att de främst är miljöpåverkare, i många fall porträtteras de som rena miljöbovar, och att livsmedlen som de producerar är någon form av biprodukt. Det är synd, minst sagt.
Lönsamhetskrisen i svenskt lantbruk var ett faktum redan innan kriget i Ukraina. Den svenska regeringen imponerar inte med vilka åtgärder som tas till för att förbättra villkoren långsiktigt. En pengapåse i krisstöd just nu gör förmodligen inte tillräckligt för att unga lantmästare ska känna att framtiden i branschen är trygg att satsa på och göra sig högt belånad för.
Resultatet av EUs uppluckring av detaljregleringen återstår att utvärdera. Kanske är det ett uppvaknande som ger långsiktig förändring. Man kan alltid hoppas.
