EUs klimatmål kan förenas med bättre livsmedelsberedskap
Restaurering av igenväxta marker kan återställa stora naturvärden och förbättra vår livsmedelsberedskap, skriver Karl-Ivar Kumm.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
EU vill driva igenom naturvårdsbetingade lagkrav att återställa stora arealer tidigare ängs- och betesmark som idag är skogbevuxna. Men detta skulle komma i konflikt med EUs klimatmål att skog ska stå kvar och lagra in kol. Å andra sidan skulle det förbättra vår livsmedelsberedskap genom ökad nöt- och lammköttsproduktion där självförsörjningen nu är låg. Och klimatnackdelarna kan motverkas genom att spara träd i de restaurerade markerna och plantera snabbväxande skog på nedlagd jordbruksmark som nu ligger oanvänd.
Mark som kan vara aktuell att restaurera innefattar små gräsmarker som låg spridda i skogsdominerade landskap. De övergavs när större gårdar rationaliserade sin drift och när småbönder och deras barn lämnade jordbruket för bättre betalda arbeten. Att restaurera sådana marker och börja bruka dem på liknande sätt som då de övergavs skulle bli orimligt dyrt med dagens löneläge.
För att nöt- och lammköttsproduktion på restaurerade marker ska kunna betala investeringar i nya stängsel, maskiner och byggnader och dessutom ge marknadsmässig lön fordras att man kan skapa rationella betesfållor. Det kan i vissa fall ske genom att bilda stora sammanhållna betes- och skogsmosaiker av befintliga betesmarker, restaurerade marker och mellanliggande skog.
Genom att låta träd stå kvar och eventuellt plantera nya kolinlagrande träd i de restaurerade markerna så kan målkonflikten mellan å ena sidan naturvård och köttproduktion och å andra sidan klimat begränsas. Dessa möjligheter framgår av SLU-rapporten ”Stora betesmarker med växande träd för ekonomiskt och klimatmässigt hållbar köttproduktion”.
Mindre än hälften av den åkermark som lagts ner efter andra världskriget har skogsplanterats eller använts för bebyggelse. Stora arealer ligger i stället oanvända och blir eller har blivit självsådd skog som dåligt utnyttjar markens produktionsförmåga. På sådana ställen skulle man kunna öka kolinlagringen genom att plantera snabbväxande skog, vilket skulle bidra till att klimatkompensera restaurering av igenväxta betesmarker.
Restaurering av igenväxta marker kan återställa stora naturvärden och förbättra vår livsmedelsberedskap. Klimatnackdelarna av sådan restaurering kan kompenseras av kolinlagring i kvarlämnade och nya träd i de restaurerade markerna och skogsplantering på nedlagd jordbruksmark. Det skulle också bli lönsamt om klimatvänliga träd i större utsträckning accepterades för miljöersättningar i betesmarkerna och om man kan sälja kolkrediter för betesmarksträd och skogsplantering på nedlagd jordbruksmark utan särskilda naturvärden.
Krediter för kolinlagring i åkermark genom bland annat mellangrödor har ifrågasatts för bristande verifierbarhet och permanens. Dessa invändningar bör vara mindre när det gäller träd där det är lätt att verifiera volymtillväxten samtidigt som många träd kan lagra in kol i 100 år och ek i flera hundra år.
Karl-Ivar Kumm, docent i lantbruksekonomi, SLU Skara