Förvrängd bild av skogen i norr

Omvandlar dagens skogsbruk artrika naturskogar i norr till utarmade kulturskogar? Idag sprids den bilden. Jag anser att det är en sanning med stor modifikation.

Utnyttjandet av de norrländska skogarna startade för flera hundra år sedan, i vissa kustnära områden tidigare. Under 1800-talets mitt drog den så kallade timmerfronten fram över landsdelen. Stora arealer genomhöggs kraftigt i omgångar. Från början togs de grova träden och senare även klenare efter massaindustrins framväxt. Det skapades stora områden med glesa skogar, troligen med lite högre virkesförråd västerut dit exploateringen kom senare. I många bestånd var förråden troligen bara knappt högre än på ett trakthygge av idag med god lämnad hänsyn. Idag sparas dock fler grövre träd.

De dimensionshuggna skogarna ”läkte” så småningom, men det tog lång tid. De är dessa skogar som nu klassas som kontinuitetsskog och naturskog och tillskrivs generellt höga naturvärden. De har fått status av att vara kvarvarande rester av urskogar, men sanningen är att dessa skogar och dess träd, i stället uppkommit under en intensiv brukandeepok. Visst finns det skogar där påverkan inte varit lika kraftig. Idag är mycket av sådan skog troligen skyddad.

Det fanns också genomhuggna skogar som växte dåligt och aldrig slöt sig. Ofta beroende på försumpning och degenerering på finjordsrika kalla jordar med tjockt humuslager. Man bestämde sig för att restaurera sådan skog under 1970–90-tal och använde sig då av bryska metoder som exempelvis hyggesplöjning och dikning för att ”väcka liv i marken”. Ur skogsodlingssynpunkt var detta ofta lyckat men knappast för naturvården. Åtgärder utfördes också på direkt olämpliga områden som i naturliga sumpskogar.

En uppfattning som sprids idag är alltså att dessa en gång mycket hårt brukade dimensionshuggna skogar är naturskogar som aldrig kalavverkats och därför per automatik skulle innehålla höga naturvärden. Det är en skruvad bild av verkligheten eftersom betydande delar av skogarna varit mycket glesa och dessutom saknat stora träd. Självklart har exempelvis allt vad lågkontinuitet heter varit bruten under lång tid. Finns naturvärden konstaterade i sådana skogar ska de förstås bevaras. Men inte på grund av en tveksam historieskrivning utan därför att de faktiskt finns där. Arter som finns kvar borde ju också kunna överleva en framtida avverkning genom sparande av träd och trädgrupper. De klarade ju bevisligen den förra svåra tröskeln på plats om de nu inte spritts in i beståndet vid ett senare tillfälle.

Anders Pettersson, allmänningsförvaltare Sorsele