En lokalt och regionalt anpassad nyckelbiotopsnivå skulle inte peka ut särskilt mycket mer skog som skyddsvärd i kommuner som sedan tidigare haft en hög bevarandenivå. Så vad var det som hände? Det skriver Anders Pettersson i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I en debattartikel uttrycker Skogsstyrelsens GD Herman Sundqvist oro över det missnöje som uppkommit från olika parter om myndighetens nya nivåläggning av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Till grund för SKS:s arbete med en ny nivå har funnits ett regeringsuppdrag som sagt att en nyckelbiotopsklassning i nordväst ska ta hänsyn till lokala och regionala förutsättningar.
Helt korrekt tolkade Skogsstyrelsen detta direktiv på så sätt att det skulle krävas mer för att nå upp till nyckelbiotopsnivå i det aktuella området. Hur blev det? Hur lyckades man med uppdraget och sin egen föresats?
För några år sedan, i samband med en exkursion, gjorde jag en sammanställning över brukande/icke brukande av produktiv skogsmark i min hemkommun Sorsele.
Efter att ha summerat arealer för formellt skydd med frivilliga och ej att förglömma ofrivilliga avsättningar hos kommunens olika skogsbrukare kom jag fram till att drygt 41 procent av skogsmarksarealen inte används för skogsbruk.
En berättigad fråga blir då hur mycket mer skog som bör avsättas för naturvård i en sådan kommun? Tilläggas kan att kommunen nästan är 80 kvadratmil stor vilket är större än ett antal län i södra Sverige. När Skogsstyrelsen vill registrera ytterligare stora arealer nyckelbiotop i en sådan kommun utifrån definitionen att ett område ska ha ”mycket stor betydelse för skogens flora och fauna”, har man verkligen på fötterna då? Finns det vetenskapliga stödet för det? Knappast.
När jag deltagit i Skogsstyrelsens samverkansprocess om nyckelbiotoper har min förväntan varit att en lokalt och regionalt anpassad nyckelbiotopsnivå inte skulle peka ut särskilt mycket mer skog som skyddsvärd i kommuner som sedan tidigare haft en hög bevarandenivå.
Jag känner också stor övertygelse om att samma förväntan funnits hos de som formulerat SKS uppdrag om en förändrad nivåläggning. Uttalandet om behovet av lokal och regional anpassning kommer ursprungligen från riksdagen och överfördes oförändrat till att vara en viljeyttring även från regeringen. Att andemeningen varit just det som jag sagt ovan, det vill säga att inte tillföra så mycket mer nyckelbiotoper i områden som redan har mycket skog undantagen från bruk har jag fått bekräftat från politiskt håll. Från aktörer som i högsta grad varit inblandade i formuleringen. Tyvärr har Skogsstyrelsen inte tagit fasta på dessa intentioner i tillräcklig omfattning. I samverkansprocessen har jag vid flera tillfällen försökt lyfta frågan om vad beställaren menat men inte känt att jag fått särskilt mycket gehör för påpekandet.
Som slutprodukt presenterar man nu en modell för anpassad nivåläggning som är ytterst urvattnad och som i princip kommer att leverera en nyckelbiotopsmängd för nordvästra Sverige som är större än tidigare prognoser! Reservatstyngda fjällkommuner kommer därmed fortsatt att tillföras stora arealer som inte kommer att kunna nyttjas för skogsbruk. Detta kommer att bli ett ytterligare ett ok att bära för Sveriges glesaste glesbygd.
Risken för att en markägare med skog i detta område får sin avverkningsbara skog utpekad som NB kommer att ligga mellan 25-35 procent. Dessutom är det ytterst troligt att myndigheter inte kommer att prioritera bildandet av formella skydd till områden som redan har omfattande sådana. Förutom det direkta bortfallet av brukandemöjligheter leder ”nyckelbiotopsrisken” till andra negativa konsekvenser för området. Värdet på skogsfastigheter kommer att sjunka och möjligheten att belåna en fastighet försämras troligen avsevärt då bankerna gör sina riskbedömningar.
Anders Pettersson,
Västerbottens Allmänningsförbund
