Hästen bidrar till att överbygga olikheter. Människor möts och förenas i gemenskap kring detta fantastiska djur, som nästan magiskt kan sudda ut gränser mellan ung och gammal, amatör och elit, man och kvinna. Så brukar vi säga och det stämmer väl?
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Både ja och nej. Kruxet är att i stallväggarna sitter gamla strukturer hårt, likt hästskit i en box efter en lång vinter innan sommarens årliga stalltvätt. Vissa skitfläckar försvinner vid första avspolningen, andra skrubbas hårt varje år och bleknar bara med tiden. Gamla strukturer är formade av hierarkisk militärhistoria. Äventyrslystna cowboys som i full galopp dundrat fram på prärien. Fårade och krumma hästkarlar som drar timmerstockar bakom en lugn och stark brukshäst. Stallet och hästarna har kort och gott varit männens domäner.
Men de senaste 50 åren har något hänt i Hästsverige från starkt manligt till kvinnligt. Ridsporten uppfattas som jämställd när alla tävlar mot varandra på samma villkor, men beskrivs som något för flickor och kvinnor. Sanningsenligt då över 90 procent av de aktiva är kvinnor, men på elitnivå dominerar ofta männen. I vardagen har hästar och ridsport feminiserats så pass att pojkar och män kan bli hånade för sitt val av sport. Å andra sidan är trav och galopp fortsatt starkt förknippat med män som kuskar och tränare.
Det finns informella listor över profiler med makt i hästnäringen. En jämförelse av en populär lista mellan 2010 och 2020 visar att män är cementerade i toppen. Platserna 1–10 innehas till 80 procent av män, då som nu. För hela listan skymtar en förändring, från 40 procent kvinnor 2010 till över 50 procent 2020.
Förändringen syns även i vardagens ledande positioner. Fem av de största hästorganisationerna leds operativt av kvinnor, olikt historien. I samma organisationer är styrelsefördelningen jämn med kvinnor på mellan 40–60 procent av ledamotsplatserna. Betyder det att hästnäringen är jämställd och vi kan klappa oss själv på axeln? Nej, men vi har kommit en bit på väg.
På stallbacken krävs jobb för att kunna mötas i gemenskap och utveckla branschen. Jag har själv mött hästkarlar som klivit in och tagit över en yster häst med ansatsen ”Flicka lilla…”. Strukturer som dessa skapar barriärer och motverkar kunskapsöverföring. Men jag fortsätter att gnugga på skitfläckarna, tills de helt och hållet bleknat.
Karolina Lagerlund, VD Hästnäringens nationella stiftelse och ledamot i LRFs jämställdhetsakademi
