Ingen vill förstöra en kulturmiljö

Svar på ledaren "Byt perspektiv under vattenpausen"

De allra minsta vattenkraftverken återfinns ofta i kulturmiljöer. Detta förtar dock inte fakta; de 1 700 minsta kraftverken i Sverige står vare sig för effekt eller produktion som är viktig i betydelsen ”oersättlig” eller ens ”särskilt viktig”. Detta gäller på nationell och regional nivå, oftast också på lokal, om man inte räknar in det egna hushållets och kanske närmaste grannarnas elbehov.

Myndigheter måste förhålla sig till lagar och förordningar i processer där dessa agerar. Kanske kan någon tycka att även polisens ingripande i hastighetskontroller kan kännas ovärdiga, icke desto mindre måste de genomföras. Att äga en damm och ett vattenkraftverk innebär att man måste underkasta sig de lagar som gäller för dessa verksamheter. Miljöanpassning är ett krav i vår egen miljöbalk, och det är givetvis enormt märkligt om en hel näringsgren skulle slippa detta.

Ingen vill förstöra kulturmiljöer, och en fiskväg uppfattas enbart som en ny årsring av seriösa kulturmiljöhandläggare. Det som oftast utmålas som största hotet är utrivningar av dammar. Dessa sker närmast utan undantag på frivillig väg från ägarens sida. Att äga damm innebär underhållsansvar och om dammen inte längre används till ekonomisk verksamhet kan det ofta vara en ur enskild synpunkt god idé att avveckla. Rätten att få avveckla sin damm är dessutom helt knuten till äganderätten och därför den enda åtgärden som domstolen aldrig får säga nej till. Rätt utförd innebär en avveckling att kulturmiljön är läsbar även efter åtgärd.

Älvräddarna menar att biologisk mångfald och levande ekosystem är nödvändiga för att bland annat möta klimatförändringarna. Dammar värmer vatten, men vi behöver hålla vattnet kallare, för att ekosystemen ska ha sin resiliens kvar.

I skärningspunkten mellan rättmätiga krav från det allmänna (staten och alla vi som konstituerar staten) och äganderättens enskilda intresse ska en avvägning göras. Vi respekterar att vissa anser äganderätten viktigare än allt annat. Däremot håller vare sig vi eller lagstiftaren med till 100 procent. Miljö är så pass viktigt att lagstiftare i Sverige likväl som inom EU anser att det ibland kan få inkräkta på en så pass viktig sak som äganderätten.

I avvägningen mellan enskilda intressen som egna kulturmiljön eller Älvräddarnas vurm för biologisk mångfald och det allmännas intresse av en god miljö och ett robust elsystem måste alla parter hålla sig till fakta. Gör vi inte det får vi en debatt som liknar Mr Trumps ”post sanning”-vevande med falska påståenden.

Dammar som tas bort i ett vattendrag orsakar inte torka. Det är inte dammarna som håller vattnet i landskapet. Dammen ligger i lägsta punkten i det omgivande landskapet, vattendraget. Att stoppa avrinningen där är för sent. Det är markens förmåga att hålla vatten som betyder närmast allt. Därmed är vi inne på nästa konfliktområde; dikningar versus våtmarker. Återskapade våtmarker ger klimatfördelar och mer vatten i utsatta områden. Dikningar anses ofta vara bra för andra enskilda intressen.

För att lösa dessa konflikter behöver alla först och främst vara överens om de fakta som föreligger. Utan ett sådant närmande till frågan blir all diskussion meningslös.

Christer Borg, generalsekreterare Älvräddarnas samorganisation