När ska alla människors lika rätt och värde få lika starkt engagemang från både män och kvinnor? För det kan väl ändå inte vara så att alla män tycker att de själva och alla andra män har ett högre värde än sin dotter fru, syster, mamma? Det undrar Susanne Öberg.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag har väldigt svårt för så kallade tjejgrejer. Särskilt när de visas upp som en lösning på ojämställdheten i skogen. Långt ifrån alla tycker att mansdominansen i hela spannet gällande chefsvåningar, skogsdagar och ägande är ett problem. De som vill göra något åt det kommer ofta med den briljanta lösningen att ha särskilda aktiviteter för kvinnor.
Det normala och ordinarie är män. Det avvikande är kvinnoaktiviteter. Kanske dags att kalla det normala och ordinarie för mansaktiviteter?
Att kvinnor pekas ut som avvikare är inte det enda som väcker aggressioner hos mig. Jag stör mig dessutom på att hela "göra-grejer-för-tjejer"-upplägget utgår från att kvinnor behöver specialbehandling.
För att vi inget kan. Som om kunskap om skog satt i könet. Och förresten – har man varit på en mansaktivitet så har man hört och sett att det är helt okej att prata även om man inget kan.
För att vi inte vågar ta plats. Jag har svårt att se poängen med att lära sig ta plats i en grupp med kvinnor. Vad sägs om att som tema på mansaktiviteter ha: "Så tar du inte plats".
För att vi behöver ha en mötesplats där vi inte blir utsatta för sexuella trakasserier eller övergrepp. Sex år efter #metoo är berättelserna fortfarande allt för många. Tänk om mansaktiviteterna också kunde vara en fredad plats för kvinnor?
För att vi behöver förebilder. Ja det är sant. Här mjuknar jag lite. Tänker på min då fyraåriga dotter som efter en skogsdag fick frågan: Ska du börja jobba i skogen som morfar? Svaret blev: Nej, jag ska jobba där tjejerna är, i en stad i en affär. Tänker på min då tioåriga son som vid en monter på en skogsmässa fick frågan: Är pappa skogsägare? Nej. Farfar? Nej. Mamma.
Syns inte kvinnor så finns de inte. Finns inte kvinnor så syns de inte. Fast syns de för att de är kvinnor? Vi gör klart för kvinnorna och omvärlden att de egentligen inte hör hemma varje gång vi säger: "Titta en tjej!" Oavsett om det är en ledande position eller elever på Naturbruksgymnasium. För när märker vi ut mäns kön?
Det finns ett hållbart argument för kvinnoaktiviteter och det är att det är där som jämställdhetsarbetet oftast börjar. Inte bara i skogsbranschen. Jag märker det när verkstadsindustrin, gruvan, byggbranschen och IT-sektorn hör av sig för att lära av skogsnäringen. Det är ideellt engagerade kvinnor som tar ansvaret för att initiera företagens jämställdhetsarbete.
När ska alla människors lika rätt och värde få lika starkt engagemang från både män och kvinnor? För det kan väl ändå inte vara så att alla män tycker att de själva och alla andra män har ett högre värde än sin dotter fru, syster, mamma? Nej, jag tänkte väl det. Vet du – det är dags för dig att kliva fram nu.
Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult
