Skogsägare måste få återvinna tryggheten i sitt brukande. Vi måste bort från risken att drabbas av mångåriga domstolsprocesser och från hotet om stora oförutsedda ekonomiska förluster när grupper med särintressen går på artjakt i andras skogar, skriver Anders Pettersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Hur går det till när skog undantas från brukande i dag? Till att börja med har det demokratiska samhället en ambitionsnivå som avspeglas i anslagen till formella skydd. Därutöver tillhandahåller samhället rådgivning för att få skogsägare att spara skog utan ersättning. Markägare avsätter också skog efter eget initiativ endera genom certifiering eller av andra orsaker. I fjällnära skog nekas avverkningstillstånd om naturvärden bedöms höga. Hur mycket bevarande som framgent faller ut av artskyddsförordning och EU-restriktioner är oklart.
Det råder inget tvivel om att det finns organisationer och enskilda i Sverige som har högt satta naturvårdsmål. I dag ges gott utrymme för dessa att påverka utvecklingen. Det har möjliggjorts genom att både staten och certifierade företag gärna har hög svansföring i naturvårdsfrågor. Det finns gott om högtravande formuleringar i lagstiftning, samhällsmål, företagspolicys och certifieringstexter. När utfästelser inte harmoniserar fullt ut med verkligt utfall uppstår förutsättningar för aktivism och domstolsprövningar.
Man kan fundera över hur bra dagens ordning är. Skulle inte ett skogsland som Sverige tjäna på att lägga fast långsiktiga, konkreta och framför allt realistiska mål med mindre andelar gränslöshet? Till exempel genom att fastställa arealmål per region för bevarande av respektive naturtyper där nivåer tagits fram via breda politiska överenskommelser som sträcker sig över ett flertal mandatperioder.
Jag pratar inte om några sänkta naturvårdsambitioner, snarare tvärtom. Det finns brister i vårt land både vad det gäller mängden avsättningar och andelen modifierat brukande. Det är dock viktigt att behålla fokus på det frivilliga. Det är markägaren och samhället som ska upprätta kontrakt där bägge parter ska vara nöjda. I dag är nära nog alla som vill inbjudna till att fylla på det öppna "naturvårdskärl” som aldrig någonsin kommer att bli fullt. Konsekvenser för den enskilde intresserar knappast aktivister. Så kan vi inte ha det.
För att få en förändring behövs justeringar av lagar, samhällsmål och policys. Skogsägare måste få återvinna tryggheten i sitt brukande. Vi måste bort från risken att drabbas av uppslitande mångåriga domstolsprocesser, bort från hotet om stora oförutsedda ekonomiska förluster när grupper med särintressen går på artjakt i andras skogar. Extra synd är det om dem med högt belånade fastigheter. Där kan det vänta många sömnlösa nätter.
Anders Pettersson, skogsförvaltare, Sorsele
