Ökar verkligen konkurrenskraften med fler avgifter?
En bra definition av dårskap är att göra samma sak gång på gång och förvänta sig olika resultat. Allt för ofta är det svenska jordbruket på mottagarsidan av detta. Det skriver Ester Hertegård.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
En framstående nationalekonom, John Hassler, har på regeringens uppdrag utrett hur Sverige bör göra för att anpassa sig till de klimatmål som Sverige via EU har förbundit sig att nå. Särskilt fokus i utredningen ligger på lantbruket.
Nettoutsläppen ska snart vara noll och regeringen är stressad. Jordbruket står för ungefär 14 procent av Sveriges territoriella utsläpp. John Hassler föreslår att de drivmedelssubventioner som existerar för lantbrukare ska tas bort, dels på grund av att de är orättvisa gentemot andra sektorer, dels för att de inte skapar tillräckliga incitament för att minska utsläppen inom sektorn. Vidare föreslår han att jordbruksföretag ska åläggas en särskild utsläppsavgift för de övriga utsläppen som genereras i verksamheten.
Kofisarna alltså, för att tala klarspråk. Den största delen av utsläppen från lantbruket är animalieproduktionen med den mer potenta växthusgasen metan. Och ja, i en rannsakning av det svenska lantbruket så är det lätt att peka på de biogena utsläppen som är både svåra att mäta och minska. Jordbruksverket beräknar en möjlig maximal minskning om totalt 14 procent, sex procent genom riktade åtgärder och åtta procent genom ökad effektivisering och produktivitet.
Men detta kräver ytterst välavvägda politiska instrument för att inte påverka konkurrenskraften. För, som utredaren John Hassler också är medveten om, måste man i klimatpolitiska åtgärder alltid väga in de så kallade läckageeffekterna. Svensk nötkötts- ägg- och mjölkproduktion har de lägsta klimatutsläppen i EU, och EU har de lägsta i världen. Det i kombination med att mat som mjölk och ägg är inelastiska varor, alltså att den mängd som konsumeras inte beror så mycket på pris, gör att utsläppen ökar när den svenska produktionen minskar.
Med samma logik minskar de globala utsläppen i takt med att det svenska jordbruket vinner ytterligare marknadsandelar. En mycket trevligare omvänd läckageeffekt.
Men den alltjämt dåliga lönsamheten i jordbruket omöjliggör de dyra och riskfyllda investeringar som skulle krävas för att snabbt fasa ut dieselanvändningen. Det är tvärtemot vad John Hassler skriver rimligt att drivmedel till lantbrukets maskiner fortsätter att subventioneras. Finns det inga alternativ så är den enda tänkbara konsekvensen att livsmedelproduktionen minskar. Utsläppsavgifter enligt dansk design är helt oprövade och därmed svåra att beräkna konsekvenserna av, men det låter inte så övertygande att konkurrenskraften skulle öka med fler avgifter.
En bra definition av dårskap är att göra samma sak gång på gång och förvänta sig olika resultat. Allt för ofta är det svenska jordbruket på mottagarsidan av detta. När man ställer högre krav, oavsett vilket behjärtansvärt bakomliggande syfte, så måste konsekvenserna vägas in. Historiskt har utsläppen från jordbruket minskat, men också självförsörjningsgraden och odlingsarealen.
Ester Hertegård