För många vargvärnare är rovdjursavvisande stängsel lösningen på alla problem. I verkligheten innebär närvaron av varg en ökad belastning i form av stora investeringar och ett ökat arbetsbehov utan ökade inkomster. Det skriver fårbonden Einar de Wit, Brismene.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I Land Lantbruk nummer 28/29 publicerades flera artiklar om rovdjursavvisande stängsel, RAS, till får. Artiklarna var i sakliga och informativa, men en slutsats blev tyvärr olycklig, tycker jag. Att stängselunderhållet för en bonde som sätter upp RAS skulle minska är helt fel slutsats.
Allt beror ju på vad man jämför med. Om man har dåliga stängsel – oavsett typ – och sedan gör en rejäl satsning och byter ut dem mot bra stängsel – oavsett typ – så minskar underhållsbehovet av stängslet rejält. Men det har ju inget med RAS att göra!
Jag har den senaste tiden varit inbegripen i en debatt med Svenska Rovdjursföreningen. I deras utopiska framtidsscenario har vi 1000 vargar i södra Sverige och alla fårbönder skyddar sina djur med RAS. För många vargvärnare är RAS lösningen på alla problem.
Men hur ser då verkligheten ut? Säg att två vargar bestämmer sig för att slå sig ner på ett ställe och bilda revir, vad händer då?
1. Om en fårbonde ska sätta upp helt nya stängsel på mark där inga stängsel funnits tidigare, ja då är steget upp till RAS, jämfört med ett konventionellt stängsel, inte orimligt. Stängselbidraget är tänkt att täcka prisskillnaden. Även om 50 kronor/meter inte på långa vägar täcker den mellanskillnaden så är det som sagt var inte orimligt för en fårbonde som vill göra det bästa.
2. Men sanningen är ju att alla fårbönder som finns i området redan har sina stängsel! Att uppgradera sina befintliga stängsel till RAS är ofta inte möjligt utan man måste då riva alla befintliga stängsel och ersätta dem med nya. Om vi nu förutsätter att fårbönderna redan har bra stängsel, som håller deras djur inne, blir detta en mycket stor investering i arbetstid och pengar, en investering som inte ger ett öre mer i intäkter.
3. Att gå över från traditionellt fårnät till RAS innebär introduktion av elstängsel. Ett bra nätstängsel behöver en översyn på våren, sedan sköter det sig själv resten av sommaren. Ett elstängsel behöver kontinuerlig övervakning och underhåll, då felkällorna är många. Man behöver se till att inget ligger på trådarna, att strömstyrkan är tillräcklig, och man behöver röja gräs under den nedersta tråden, två eller tre gånger per säsong. För en större fårägare med kanske flera mil stängsel blir detta en mycket stor arbetsbelastning.
Om vi nu förutsätter att huvuddelen av fårägarna idag har stängsel som håller djuren inne, då innebär närvaron av varg en ökad belastning på företaget i form av stora investeringar och ett stort ökat arbetsbehov. Detta utan att inkomsterna ökar med ett enda öre. Vilken företagare klarar en sådan ekvation?
En vargetablering med påföljande krav på RAS, kommer att innebära en utslagning av fårgårdar, och detta redan innan något vargangrepp skett!
Einar de Wit, fårbonde i Brismene.
