Det pågår faktiskt ingen utrotning alls i den svenska skogen, där endast enstaka arter har flyttat på sig till andra länder under de senaste decennierna. Det skriver Martin Kinnunen, miljöpolitisk talesperson för Sverigedemokraterna.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag vill tacka Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl för hennes replik på mitt debattinlägg från den 3 april. Det är verkligen bra att vi får till den här diskussionen om biologisk mångfald i Sverige och att båda sidor får komma till tals. Låt mig först och främst understryka att även vi i Sverigedemokraterna värnar biologisk mångfald och att vi, för övrigt, uppskattar det arbete som Naturskyddsföreningen utför lokalt på detta område.
Sen är det nog så att vi lägger fram lite olika bilder av tillståndet i Sverige. Det är ingen nidbild eller överdrift att Naturskyddsföreningen gärna talar om ”massutrotning” och ”det sjätte massutdöendet” och att de gärna väver in det i en svensk kontext. Jag antar att detta är ett sätt att mobilisera engagemang, men problem uppstår när Naturskyddsföreningen genom sina väldokumenterade band till Miljöpartiet (och därmed även regeringen mellan 2014 och 2022) saboterar för svenskt skogsbruk.
Sen föll det på min lott att faktiskt syna det här, det pågår ingen massutrotning i Sverige. Det pågår faktiskt ingen utrotning alls i den svenska skogen, där endast enstaka arter har flyttat på sig till andra länder under de senaste decennierna. Samtidigt kan nya arter, önskade eller oönskade, faktiskt dykt upp.
Då spänner Johanna Sandahl bågen rejält och framhåller att ”omkring 1 100 arter har försvunnit från minst ett län sedan år 1850…”. Men vänta nu. Det finns över 60 000 arter i Sverige och det totala antalet minskar inte. Och att ungefär 2 procent av dessa har flyttat sig inom landet sedan Karl den XV:s tid (en generation före fransk-preussiska kriget) är med förlov sagt inte mycket till undergångsscenario. Det är tvärtom en naturlig utveckling att habitat förskjuts, försvinner någonstans och uppstår några mil bort.
Sen är det så att en stor del av den svenska skogen förvaltas aktivt, vilket självklart påverkar växt- och djurliv. I Sverige har vi en lång tradition att sköta och vårda skogen och ta till vara på dess ekonomiska värden och naturvärden. Och det är här som det föreligger en meningsskiljaktighet, där Sverigedemokraterna och Naturskyddsföreningen representerar två olika läger.
Vi säger ”förvalta under eget ansvar i enlighet med den befintliga svenska modell som utvecklats under många decennier”. Naturskyddsföreningen säger ”hindra” och ”ställ om” till något annat än idag. Avsikten är kanske god, men detta har de facto orsakat oerhörda problem för svenska skogsägare.
Utan att överdriva kan jag säga att många skogsägare ser med mycket stark ovilja, starkare ord ligger nära till hands, på systemet med nyckelbiotoper, så som det har tillämpats. De facto har avverkningar dragits i långbänk på grund av EU-regler och deras implementering i Sverige. Det faktum att risken faktiskt finns för en skogsägare att skogens ekonomiska värde går om intet, efter generationer av ansträngningar, väcker med rätta oerhört starka känslor.
Naturskyddsföreningen, alla vackra ord till trots, bör inse sitt ansvar för detta. Med detta sagt tycker jag att det är väldigt bra att vi i Sverigedemokraterna får möjlighet att redogöra för hur vi ser på dessa frågor. Vi får relativt bra gehör i både regeringen och riksdagen för våra uppfattningar på detta område, men vi tar gärna på oss rollen att vara den som talar klarspråk.
Martin Kinnunen (SD)
Miljöpolitisk talesperson
Riksdagsledamot
