Femtonminutersstaden sämre för både staden och landsbygden

Den så kallade femtonminutersstaden som politiker och sociala ingenjörer nu vurmar för, skulle bli en mardröm för alla, både de som bor i städerna och de som bor utanför. 

Fördelen med att bo i en större stad är tillgången till hela stadens utbud i form av arbetstillfällen, handel, nöjen och sociala kontakter. Detta utbud är också en fördel för de som bor runt omkring, när de vill och behöver. Nu har politiker och samhällsplanerare hittat ett koncept som riskerar att skjuta allt som gör städer till just städer i sank.

Det var den socialistiska borgmästarinnan i Paris, Anne Hidalgo, som lanserade idén om “femtonminutersstaden”. Den går i korthet ut på att allt du behöver ska gå att nå med en femton minuters promenad. Ett småstadsliv mitt i storstaden. Visst låter det idylliskt? Ända tills man betänker att det innebär ett avsteg från allt det som gjort storstaden till just en storstad. Om ditt utbud begränsas till vad som går att nå på en kvart till fots kommer dina valmöjligheter att kraftigt beskäras.

Förespråkarna menar att det handlar om att prioritera “människor framför bilar”, som om det inte vore människor som körde bilarna, och att biltrafiken existerar eftersom människor efterfrågar den.

För varje steg som tas mot femtonminutersstaden desto mer förvandlas stadskärnorna till en angelägenhet enbart för de som bor där. Genom att försvåra för tillresande från andra stadsdelar, och från den kringliggande landsbygden, minskar också underlaget för nöjen och handel, vilket kommer att leda till en negativ spiral med tomma butikslokaler. Trenden mot själlösa köplador vid motorvägarna i städernas utkanter förstärks, inte sällan på åkermark. Istället för de täta, urbana stadsmiljöer som anhängarna säger sig förespråka skapas “urban sprawl" - okontrollerad stadsutbredning, i städernas utkanter på landsbygdens bekostnad, samtidigt som stadskärnorna åderlåts.

Femtonminutersstaden är inte bara dålig för de som bor i städerna, med avskurna valmöjligheter, och för de som bor på landsbygden, med sämre tillgång av storstadens utbud. De sociala ingenjörerna påstår sig förespråka urbanitet, men driver fram stadskärnornas utarmning. Den minskade framkomligheten kommer sannolikt inte heller att minska bilåkandet, bara flytta det till städernas utkanter dit också handeln kommer att flytta efter.

Kritik mot femtonminutersstaden avfärdas av anhängarna som “konspirationsteorier”. Men femtonminutersstaden är ingen konspiration. Det är klassisk social ingenjörskonst i ny tappning. Det är sorgligt att även svenska politiker låtit sig förföras av den verklighetsfrånvända visionen.

Lars Anders Johansson, journalist och författare