Låt markägare få långsiktig ersättning 

Äganderätten är en av grundpelarna i ett fritt samhälle. Trots det ser vi idag hur den steg för steg urholkas – inte genom dramatiska beslut, utan genom system som i praktiken ställer markägaren utan verkligt inflytande. Ett tydligt exempel är utbyggnaden av infrastruktur som kraftledningar. När en ny ledning ska dras över privat mark har markägaren i praktiken små möjligheter att motsätta sig projektet. Istället erbjuds en ekonomisk ersättning: marknadsvärdet plus 25 procent, utbetalat som en engångssumma. Vid första anblick kan det låta rimligt. Men i verkligheten innebär det något långt mer problematiskt.

Marken är förlorad för all framtid. Möjligheten att bruka den, utveckla den eller föra den vidare till nästa generation i samma skick försvinner. Det är ett permanent ingrepp – medan ersättningen är tillfällig. Samtidigt har förutsättningarna förändrats. Tidigare handlade denna typ av ingrepp ofta om statliga investeringar för allmännyttan. Idag är det i många fall vinstdrivande företag som bygger och äger ledningarna – och som genererar löpande intäkter från den mark de tagit i anspråk. Detta väcker en grundläggande fråga: är det rimligt att ett privat bolag kan göra ett permanent intrång på annans mark, skapa långsiktig avkastning – och endast betala en engångsersättning?

Ett mer rättvist och långsiktigt alternativ vore att istället behandla denna typ av intrång som ett arrende. Markägaren upplåter då marken, men behåller ägandet – och får en årlig ersättning så länge marken används. Ett sådant system skulle bättre spegla verkligheten. För kraftledningen genererar värde varje år. Varför ska då ersättningen bara betalas ut en gång? Arrende skulle också innebära att framtida generationer får del av avkastningen från sin fastighet. Det stärker incitamenten att acceptera samhällsviktig infrastruktur, samtidigt som äganderätten respekteras. Dessutom skapar det en mer balanserad relation mellan markägare och exploatör. Istället för att pressas in i en permanent lösning får markägaren en löpande intäkt – och en tydligare roll som part i avtalet. En ytterligare effekt är att konfliktnivån sannolikt skulle minska. Med en rättvis och långsiktig ersättningsmodell minskar incitamenten att överklaga beslut. Det skulle kunna leda till kortare tillståndsprocesser och snabbare byggstart för exempelvis kraftledningar – något som ligger i hela samhällets intresse. Samma princip bör även övervägas för så kallade nyckelbiotoper och annan skyddsvärd natur som samhället vill bevara. I dag innebär sådana klassningar ofta långtgående begränsningar i brukandet, utan att ersättningen alltid motsvarar den långsiktiga förlusten.

Genom att istället använda arrende eller tidsbegränsade avtal kan samhället både säkerställa bevarandet och samtidigt respektera äganderätten. Förutsättningarna förändras över tid – det som idag anses skyddsvärt kan i framtiden omvärderas. Med ett arrendesystem kan samhället säga upp avtalet när behovet upphör, och markägaren återfår möjligheten att bruka sin mark. 

Sverige behöver bygga ut sin infrastruktur och värna naturvärden. Men det får inte ske på bekostnad av grundläggande principer. Äganderätten måste värnas, inte kringgås. Det är hög tid att modernisera ersättningssystemet. Från engångsinlösen till långsiktiga, flexibla arrendelösningar. Det skulle vara ett steg mot både rättvisa och hållbarhet – för dagens markägare och för kommande generationer.

Peter Eriksson
Riksdagskandidat för Sverigedemokraterna