Markstrategi viktigare än någonsin

Läget är fem i tolv för en spänstig markanvändningsstrategi som inte sätter käppar i hjulet för LRFs medlemmar, men ändå gör en avvägning mellan ägande och brukande, skriver Peter Borring.

Det är hög tid att LRF tar fram en spånstig markanvändningsstrategi, anser Peter Borring.
Det är hög tid att LRF tar fram en spånstig markanvändningsstrategi, anser Peter Borring. FOTO: HEJDLÖSA BILDER AB

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Jag har förstått att LRF under hösten/vintern skulle arbeta fram en markanvändningsstrategi, även om jag inte sett så mycket av det arbetet som vanlig medlem. Jag tror det är mera angeläget än någonsin. I en tid när det finns kanske mera spridda och ibland skeva åsikter än någonsin hur vi ska använda vår mark är det nog viktigt att en organisation, vars medlemmar står för ungefär i snitt 80 procent av all landets åkermark och kanske 60 procent av all skogsmark, har någon form av strategi för hur vi anser att marken ska nyttjas.

Den som vill göra det enkelt för sig konstaterar krasst att en stark ägande- och brukanderätt som garanterar att var och en inom lagens gränser gör vad de vill med sin mark så behöver vi inget annat att förhålla oss till. Men det betraktelsesättet kommer tyvärr att ställa både LRF och branschen i bakvattnet när andra aktörer börjar göra anspråk på markens nyttjande och lämnar tyvärr svåra avvägningsfrågor åt sitt öde på ett ansvarslöst sätt som inte anstår en organisation som LRF. Viltfrågan är en sådan som då blir än svårare att hantera, eller det faktum att vi ställt oss bakom och bejakat en livsmedelsstrategi som säger att vi ska öka produktionen av livsmedel i Sverige. Ett sådant ställningstagande ger förpliktigande i hur vi ska hantera andra frågor som byggnation på åkermark, viltskador etcetera.

Nu ser vi att energifrågan blåser upp och skapar split mellan medlemmar. Hur ska vi förhålla oss till storskalig vindkraft eller riktigt storskaliga satsningar på solceller på åkermark? Min personliga inställning till det senare är att det är svårt att säga nej till solpaneler på åkermark om man kan säga ja till odling av vete till etanol eller gräs till biogas på samma fält. En kätting i betongfundamentet i armen på en grävmaskin och marken är i princip återställd för odling till skillnad från när man bygger hus och asfalterar. Däremot anser jag att en del erbjudande som vissa aktörer skickar ut till oss bönder om just solpaneler på åkermark är på gränsen till bondfångeri i dubbel bemärkelse. Jag kan inte heller slita mig från tanken att med de kalkyler som en del uppvisar kan fenomenet med solpaneler på åkermark faktiskt tränga bort vanlig livsmedelsproduktion, framförallt i skogs- och mellanbygd med ägare som står långt ifrån aktivt jordbruk.

När det gäller storskalig vindkraft får LRF passa sig. Jag upplever att LRF är kvar där vi var för tio år sedan när det var enskilda eller grupper av medlemmar som satte upp några verk som extra ben på gården. Frågan har dock i dag flyttat till att i mycket hög grad vara extremt stora satsningar, inte sällan på institutionella markägares marker med stora multinationella bolag som ägare, där LRFs medlemmar snarare är de som enbart är negativt påverkade…

Så läget är fem i tolv för en spänstig markanvändningsstrategi som inte sätter för stora käppar i hjulet för enskilda medlemmar, men ändå gör en avvägning mellan olika frågor utifrån ägande och brukande. Det är bättre att vi gör det än att samhällets politiska nycker ska göra det.

Peter Borring

lantbrukare, Skänninge

LÄS MER: Myndigheterna måste sluta ifrågasätta äganderätten

LÄS MER: Nödvändigt att värna svensk åkermark