Miljörörelsen är människofientlig
Att ge sig på mänsklighetens mest aktade konstskatter för att söka uppmärksamhet synliggör i själva verket en ideologi som är allt annat än livsbejakande, skriver Lars Anders Johansson.
Att ge sig på mänsklighetens mest aktade konstskatter för att söka uppmärksamhet synliggör i själva verket en ideologi som är allt annat än livsbejakande, skriver Lars Anders Johansson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I februari 1497 samlade anhängare till dominikanermunken och domedagsprofeten Girolamo Savonarola ihop tusentals konstverk, böcker och andra föremål som representerade den florentinska renässanskulturen och brände på vad som av eftervärlden döpts till ”fåfängans bål”. Bland konstskatterna som gick förlorade fanns enligt utsago åtskilliga verk av den italienska renässansmålaren Sandro Botticelli. Girolamo Savonarola, vid tidpunkten republiken Florens inofficiella ledare, var varken den första eller sista att ordna liknande bål.
Bildstormande och bokbränning har sedan urminnes tider varit ett kännetecknande drag hos fundamentalister, radikaler och domedagsprofeter. Vi känner igen mönstret från till exempel nazisternas bokbål på 1930-talet och den Islamiska statens utplåning av fornminnen och heliga platser i Mellanöstern under 2010-talet.
Det är därför inte förvånande att dagens allt mer misantropiska klimatrörelse, som tycks betrakta all mänsklig aktivitet som ett hot mot naturen och dess ordning, på senare tid riktat in sig på att angripa konst och kultur. Just Botticelli blev återigen måltavla när två aktivister limmade fast sig vid plexiglaset framför målningen ”Våren” i Florens. Aktionen var bara en i en lång rad angrepp på högkulturen från en rörelse som predikar undergång och död och därför anser sig ha rätt att ta sig vilka friheter den vill.
Länge hade klimatrörelsens aktioner åtminstone någon form av vag koppling till de frågor de drev. Angreppen mot mänsklighetens stora konstskatter saknar däremot allt samband med den fråga aktivisterna säger sig vilja företräda. ”Vad är värt mest, konst eller liv?” frågade de unga aktivister som hällde tomatsoppa på Vincent van Goghs målning ”Solrosor” i London. Men det är en felaktig jämförelse. Hade valet stått mellan att rädda en målning eller en människa ur ett brinnande hus så hade frågan varit relevant. Men att ge sig på mänsklighetens mest aktade konstskatter för att söka uppmärksamhet synliggör i själva verket en ideologi som är allt annat än livsbejakande.
En klimatrörelse som motsätter sig varje form av mänsklig aktivitet kommer aldrig att visa några lösningar på de problem som den säger sig vilja uppmärksamma. En rörelse som betraktar varje brukande av jord och skog som någonting ont och ekonomisk tillväxt som en del av problemet snarare än lösningen kommer aldrig att kunna tillföra någonting positivt eller bestående. Kanske ska vi tacka dagens bildstormare för att de så tydligt visar klimatradikalismens verkliga agenda. Den som tar miljöproblem på allvar bör lyssna på dem som bygger upp, snarare än dem som vill riva ned. Botticellis målningar älskas och beundras än i dag medan få minns Savonarolas livsförnekande asketism.
Lars Anders Johansson, journalist och författare