Just nu är biologisk mångfald på mångas läppar och det är lätt att argumentera för varför det är viktigt. Men historien lär oss att stor försiktighet måste råda innan det är värt att köra över de värden som redan finns på platsen, skriver Ester Hertegård.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det är svårt att föreställa sig hur Sverige skulle te sig utan skogen och allt den ger. Skogliga ekosystemtjänster, som man med ett samlingsnamn kan kalla de nyttor som människan får av skogen, är i varierande grad möjliga att tillskriva ett monetärt värde. Vissa varor och tjänster säljs och köps på marknader där de får ett marknadspris. Andra tjänster är svårare att sätta ett pris på, som biologisk mångfald eller det kulturella värdet i att ett skogsbruk ärvts i generationer.
Just biologisk mångfald är en ofta omtalad nytta som också kan vara svår att sätta fingret på konkret. Värdet ligger i en typ av försäkring inför framtiden, en åtgärd för att möta osäkerheten kring vad framtidens behov av arter och ekosystemtjänster kommer att vara. Men hur högt ska biologisk mångfald värderas i relation till andra värden? En policyrelevant knäckfråga.
En amerikansk studie från 2008 försökte tackla frågan genom att utforma ett planeringsverktyg för att på landskapsnivå kunna planera all markanvändning så att maximalt antal arter bevarades, samtidigt som den ekonomiska nyttan av marken bibehölls eller till och med ökade. Författarna till studien applicerade sitt planeringsverktyg i en region på den nordamerikanska västkusten, Willamette Basin i delstaten Oregon. De kom fram till att om man skulle skifta om vilka områden som användes till ekonomisk aktivitet, såsom vinodlingar eller skogsbruk, och vilka områden som reserverades enbart för vilt djurliv så skulle avkastningen kunna öka markant. Detta gällande både monetära och biologiska värden. Vissa typer av jordbruk skulle behöva läggas ned helt för att ersättas av andra. Resultaten blev snudd på sensationella, om man frågar författarna. Varför inte planera så här rationellt överallt?
Studien bortser givetvis från äganderätten och de kulturella värden som är knutna till den. De historiska exemplen på när denna typ av planekonomi prövats har inte gett så goda resultat för de som bor i området. Sovjetunionen exempelvis, vars landomfattning var i den storlek som nog skulle krävas för att förhindra stora läckageeffekter från denna typ av planering. Nu var det inte biologisk mångfald som var den epokens drivkraft, och det var långt större humanitära problem utöver markplaneringen som gjorde att projektet ofrånkomligen upphörde. Men poängen här är att försummande av markägares relation till sin plätt på jorden aldrig står sig särskilt väl i längden. Hur behjärtansvärt ändamålet än är i den tid det görs.
Just nu är biologisk mångfald på mångas läppar, och det är sannerligen lätt att argumentera för varför det är viktigt. Historien lär oss dock att stor försiktighet måste råda innan det är värt att köra över de värden som redan finns på platsen.
Ester Hertegård, doktorand vid Institutionen för skogsekonomi, SLU
