Område efter område omfattas av aktivisters, ibland ganska hårdföra engagemang - miljö, klimat, skog, jakt, vattenkraft och djurrätt. Det är inget fel att vara engagerad, men när det övergår i sabotage och trakasserier har det gått för långt.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Vi lever i aktivisternas tid. Debattklimatet hårdnar och polariseringen ökar. Område efter område omfattas nu av aktivisters, ibland ganska hårdföra engagemang - miljö, klimat, skog, jakt, vattenkraft och djurrätt...
Det är svårt att förstå hur någon i ett samhälle med full yttrandefrihet är så dedikerad till sin sak att han eller hon är beredd att bryta mot lagen för att driva igenom sin vilja. Vi har ju andra, mer demokratiska sätt att arbeta för vår övertygelse - som att engagera sig politiskt eller i någon intresseorganisation, att kampanja i sociala medier, skriva debattartiklar eller starta namninsamlingar. Men för många räcker inte det längre. Det är för långsamt och tungrott.
Jag läser en intervju i Norrländska Socialdemokraten med 17-åriga Linnea från Luleå. Hon är medlem i Extinction Rebellion och Fältbiologerna och har bland annat blockerat skogsmaskiner vid avverkningar i Norrbotten. På frågan om hur hon ser på framtiden svarar hon: "Jag är livrädd. Fortsätter vi med det skogsbruk vi har i dag kommer skogen att vara borta om 10 år."
Om det är vad hon tror om framtiden blir det lite lättare att förstå hennes desperata handlande. Mot en sådan världsbild biter inte heller några sakargument. Det är som att försöka övertyga en religiös om att gud inte finns.
I vårt sekulariserade Sverige har engagemanget för natur, djur och miljö för vissa övertagit religionens roll. Djur och till och med träd och andra växter ges samma känslor, egenskaper och rättigheter som människor. Kampen för djur och natur ger mening i en verklighet som annars känns innehållslös och hopplös.
Men långt ifrån alla aktivister är förledda, vilsna ungdomar. Vissa personer har gjort det till sin livsuppgift att med alla medel slåss mot ett samhälle de kommit på kant med. Att de döms för sina brott och kanske till och med hamnar i fängelse gör dem snarare ännu mer övertygade om att de har rätt.
Omgivningen kan ibland tyckas ha en väl förstående och förlåtande hållning till dessa aktivister. De som inte förföljts av eller kommit i närkontakt med militanta aktivister har svårt att förstå vad det kan innebära.
Det är inget fel att vara engagerad och kämpa för sin övertygelse, men när engagemanget övergår i civil olydnad, sabotage och trakasserier mot medmänniskor, har det gått för långt. Då hotar det i förlängningen vår demokrati. Eller var går annars gränsen för när vi kan acceptera civil olydnad - vid att släppa ut djur, hugga ner jakttorn, bränna bilar eller sabotera skogsmaskiner?
