”Nu är det dags att sluta backa”
undefined
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I början av juni för nästan två år sedan fick två skogsägare och Mellanskogsmedlemmar i Arbrå i Hälsingland beskedet att deras planerade avverkningar sannolikt inte skulle godkännas, med hänvisning till att lavskrikan har sitt allra sydligaste utbredningsområde i just dessa trakter. I slutet av sommaren 2016 meddelade Skogsstyrelsen att avverkning förbjuds. Ingen ersättning betalas ut till skogsägarna.
Den lilla fågeln lavskrika finns i ett område från Norge till östra Sibirien. Den är inte är hotad, den finns inte på någon rödlista. Ändå krävde myndigheterna, med stöd av artskyddsförordningen att inget skogsbruk skulle bedrivas. Den förlorade intäkten för skogsägarna låg i miljonklassen, en kostnad som de förväntas stå för själva. Beslutet överklagades och har sedan dess tröskats i juridikens maskineri.
I förra veckan kom besked från högsta instans, Mark- och miljööverdomstolen. Domstolen konstaterar att Skogsstyrelsen har rätt att fatta beslut i frågan – men att den underliggande instansen, mark- och miljödomstolen, aldrig egentligen har prövat sakfrågan. Alltså om artskyddsförordningen är tillämplig i det aktuella fallet - eller ej. En juridisk karusell.
Överdomstolen skickar därmed frågan tillbaka, nedåt i systemet. Markägarna tvingas pröva frågan i en fjärde instans. Innan frågan är utagerad kommer det sannolikt att bli fem instanser. Det betyder att skogsägarna kommer att få vänta i ytterligare två år på besked om de kan bruka sin mark. Detta är helt oacceptabelt.
Särskilt märklig blir situationen i ljuset av att de två ansvariga myndigheterna, Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket, uttryckligen har bett politikerna att se över artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Myndigheterna driver med andra ord en rättsprocess kring en förordning som de själva har underkänt. Förlorarna blir hundratusentals privata skogsägare som lämnas i ovisshet.
Situationen skulle kunna lösa sig om regeringen lyssnade på sina egna myndigheter – och riksdagen. Förordningen är implementerad på ett felaktigt sätt, lösningen är att göra om och göra rätt. Responsen från regeringen är tyvärr mycket märklig. Landsbygdsminister Bucht hävdar att frågan bereds i regeringskansliet, miljöminister Skog hävdar att en översyn inte är aktuell.
Det här duger inte. ”Politik är att vilja”, sa Palme en gång. Vi instämmer. Politik är däremot inte att passivt avvakta hur domstolar väljer att tolka en förordning som uppenbarligen är felaktigt implementerad från början. 330 000 helt vanliga personer äger skog i Sverige.
Vi är sjuksköterskor, bönder, ekonomer och skribenter. Skogen är arv, investeringar, pensionsförsäkring, passion och hobby. Om artskyddsförordningen fortsatt tillämpas som i fallet i Arbrå, riskerar vi att förlora enorma ekonomiska värden. Nyttan för miljön är obefintlig.
Nu är det dags att sluta backa. Gör om artskyddsförordningen från grunden och respektera människors rätt att äga och bruka sin mark. Det vinner skogsägare, samhället och miljön på.
Karin Perers,
Ordförande i Mellanskog