Omställningen pågår just nu
"Vi ska bygga något nytt med dagens kunskaper om sambandet mellan det lokala och den gemensamma planeten", skriver professor Gunilla Almered Olsson.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Klimatkrisen och den hotande situationen med allvarliga miljöproblem och det hårdnande politiska världsläget ifrågasätter vår mänskliga överlevnad. Det är svårt att ta in för många och enklast att skjuta ifrån sig ..."spelar ändå ingen roll vad jag gör...".
Pandemin fick oss att inse att snabba förändringar i samhället och på individuell nivå var möjliga. Med förvåning upptäckte många att begränsningar och mindre konsumtion faktiskt kunde vara positivt och till och med ge högre livskvalité. I en ny situation gavs möjlighet att också upptäcka värdet av mera tid till annat än arbetsresor och att uppleva natur och kultur utan att behöva planera in flygresor över halva världen.
För att bemästra pandemin krävdes begränsningar av vår totala frihet i att först tänka på egna behov och deras tillfredställelse. Det accepterades av de allra flesta för det gemensamma goda. För att bemästra den globala miljökrisen och klimatändringen krävs en insikt om att det finns en ram, en begränsning av våra resurser. Den gamla sanningen har vi alla hört. Planeten har tydliga begräsningar och vi ser det dagligen inte minst i den pågående klimatförändringen med katastrofala bränder och översvämningar, som skördar liv också i vår del av världen.
Begränsning ger en negativ association, det kan ersättas av den positiva laddningen i möjlighet. Den totala friheten i att allt är tillgängligt när som helst ger knappast lycka åt någon, men är starkt kopplad till de globala utmaningar som vi måste förhålla oss till.
Minskad förbrukning av gemensamma resurser som rent vatten, ren luft, metaller, mark och biologisk mångfald, är en nödvändighet för att bemästra klimatkrisen och för rättvis tillgång till dessa resurser också för dem som bor utanför egna kommunen och utanför Sverige.
Det är en mäktig positiv signal i att så många människor rör sig i naturen, använder vår unika allemansrätt och att det blivit trendigt att laga mat på stormkök utomhus. Intresset för mat, dess kvalité och ursprung är en annan hoppfull utveckling. Vi ser en ökning av verksamheter för odling och djurproduktion med ökande insikter och engagemang för djurens behov.
Landsbygden återbefolkas och klyftan mellan stad och land minskar genom matsystemet. Den mat som äts i staden produceras i närheten. Primörer och mat i säsong blir en del av vår livskvalité. Det är närmast löjligt att mat som kan odlas i Sverige, till och med på balkongen, ska fraktas över halva jorden, som vitlöken från Kina.
Pandemin har också visat oss samhällets sårbarhet, vilket blev uppenbart nyligen då en hackerattack drabbade en stor livsmedelskedja. Vår försörjning av livsmedel är mer sårbar ju mer beroende vi är av långväga leveranser. Produktion i närheten av konsumenter och med korta leveranskedjor motverkar sårbarhet.
I Sverige i början på 1960-talet förändrades jordbruket i linje med den europeiska utvecklingen bort från småskalig lokal produktion till rationell storskalighet och med öppenhet för och beroende av världsmarknaden. Hundratusentals småbruk försvann och de allvarliga globala miljöproblemen och orättvisorna i tillgång till resurser accelererade.
Jag är uppvuxen på ett småbruk i Västergötland och vet att det varken är möjligt eller önskvärt att återgå till läget på 1960-talet. Vi ska bygga något nytt med dagens kunskaper om sambandet mellan det lokala och den gemensamma planeten. Det är den stora utmaningen och den stora möjligheten för den svenska landsbygden.
Gunilla Almered Olsson, professor i humanekologi