Organisera LRFs regioner efter produktionsinriktning

LRFs organisation är anpassad efter en tid med små familjejordbruk med relativt likartad produktion. Idag är situationen en annan, därför bör regionerna kompletteras med klubbar för olika grupper av primärproducenter, tycker Sverker Liden.

Det måste vara svårt för LRF att engagera medlemmarna på lokal nivå när de har så olika utgångspunkter för sin verksamhet.
Det måste vara svårt för LRF att engagera medlemmarna på lokal nivå när de har så olika utgångspunkter för sin verksamhet. FOTO: MÅRTEN SVENSSON

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Peter Borring tar i en krönika i Land Lantbruk upp svårigheterna för LRFs organisation på lokal nivå. Allmänt håller jag med honom. Det är svårt för många att engagera sig vid sidan av arbete och familj med mera. Men det finns även andra svårigheter. LRFs organisation är anpassad efter en tid då vi hade små familjejordbruk som hade en relativt likartad produktion. En stor del av verksamheten var självgående eftersom jordbruksförhandlingarna med staten förankrades genom lokalavdelningarna.

Nu har vi en helt annan situation. I varje socken finns kanske en eller ett par stora mjölkproducenter, svinproducenter, köttproducenter och lite fler stora spannmålsproducenter. De har inte så mycket gemensamma intressen utöver ett allmänt intresse jordbruk. Därutöver finns en stor grupp jord– och skogsbruksföretagare som antingen är fritidsjordbrukare, skogsbrukare eller arrenderar ut sin jord.

När jag efter ett annat yrkesliv började ägna mej åt förvaltning av mitt jord- och skogsbruk och gick med i LRF konstaterade jag att det måste vara svårt att engagera medlemmarna på lokal nivå när de har så olika utgångspunkter för sin verksamhet.

Jag föreslog i en diskussion att man istället skulle organisera medlemmarna efter olika driftsinriktningar i geografiskt större områden. Spannmålsodlarna är en sådan grupp som uppstått utanför LRF. En sådan grupp är mycket intressantare för medlemmarna än en allmän grupp som en lokalavdelning som kan ha en social funktion. Utgångspunkten för en sådan grupp bör vara villkoren för primärproducenterna inte förädlingsföretagen.

LRFs regionorganisation bör kompletteras med klubbar för olika grupper av primärproducenter. Då får man inom varje region klubbar för företagare inom mjölk, kött, fläsk, spannmål, skog, fritidsjordbruk, grönsaksodlare osv. Min poäng är att om man vill tillvarata primärproducenternas intressen, vilket jag utgår från att LRF vill, så måste man också organisera verksamheten så att det blir möjligt.

Därför föreslog jag i en motion, med skogen som exempel, att man centralt i LRF skulle ha en delegation för skogsbrukarna som tillvaratog och bevakade skogsbrukarnas, primärproducenternas, intressen. Skogsägareföreningarna är idag inte längre rådgivare och prisförhandlare för familjeskogsbrukarna. De är industriägare och medlemmar i Skogsindustrierna och köpare av virke.

Jag tycker man kan notera allt högre krav från medlemmarna att LRF på ett klarare sätt måste lyssna på och organisera primärproducenterna fristående från förädlingsföretagen. De har ju till stor del blivit fristående företag, frikopplade från inflytande från LRF.

Mitt förslag är att regionorganisationen organiseras i olika klubbar efter produktionsgren och att varje produktionsgren får en central delegation med uppgift att bevaka och tillvarata primärproducenternas intressen. En medlem skall kunna välja att vara med i en eller flera klubbar.

Det skulle göra LRF till en effektivare organisation för primärproducenterna och också öka medlemsintresset. LRF organiserar till exempel bara 100 000 skogsägare av 330 000.

Sverker Liden, jägmästare och skogsägare

LÄS MER: LRFs folkrörelse gör Sverige starkare

LÄS MER: "Vi familjeskogsbrukare ska ha raka ryggar"