Även om strategier, planering och organisationer för samverkan är viktigt när det kommer till beredskap och civilt försvar är det ofta övning som behövs för att säkra att inga kritiska sårbarheter eller risker går förbi, skriver Jenny Asplund.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Fokuset på den svenska kris- och försörjningsberedskapen är fortfarande starkt, jag kan dock tycka att återuppbyggandet drar ut på tiden. Att det ska göras eftertänksamt har jag full förståelse för, men (och nu raljerar jag) att presentera utredning på utredning medan det pågår krig i vårt närområde känns inte särskilt rappt. Speciellt inte när näringslivet, som ska tillhandahålla många av de verksamheter och tjänster som försörjningsberedskapen avser säkra, vill delta i beredskapsplaneringen och -arbetet, men avvaktar i väntan på beslut och riktning.
I diskussionerna om försörjningsberedskap riktas blickarna gång efter annan österut för inspiration och lärdom. Men inte heller i Finland har uppbyggandet av beredskapen gått helt smärtfritt, utan har handlat om att lära sig av sina misstag. På den finländska myndigheten Försörjningsberedskapscentralens hemsida går det att läsa om utvecklingen av beredskapen i vår forna östra rikshalva de senaste hundra åren. När historien kommer till 1930-talet står följande stycke att läsa:
”Vid folkförsörjningsministeriet, som startade sin verksamhet på hösten 1939, förverkligades i allt väsentligt det, som man inom ekonomiska försvarsrådet fram till mitten av 1930-talets hade väl utrett och planerat. När kriget började var ministeriets organisation färdigt uttänkt medan den materiella beredskapen var närmast obefintlig. Man försökte på hösten skaffa oljeberedskapslager men då var det redan för sent.”
Under flera år hade finländska beslutsfattare planerat, utrett, organiserat och samverkat. Men kriget ville alls inte respektera dessa organisationer och planer, utan pågick lika skoningslöst ändå. Denna gång var det ett faktiskt krig som belyste att det fanns sårbarheter i beredskapen. Möjligen kunde det också ha identifierats tidigare, om man parallellt med utredningarna även hade övat och provtryckt beredskapen.
Det citerade stycket ovan är talande tycker jag. För även om strategier, planering och organisationer för samverkan är viktigt när det kommer till beredskap och civilt försvar, är det ofta övning som behövs för att säkra att inga kritiska sårbarheter eller risker går förbi.
Att i ett tidigt skede bygga sin beredskap, identifiera brister som behöver åtgärdas och öva – utan att invänta något särskilt tecken från högre makt – är högst viktigt i dagens läge med oroligheter och utdragna utredningsprocesser.
Om inte för samhällets, så för det egna företagets skull.
Jenny Asplund, Projektledare försörjningsberedskap Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, KSLA
