Pär Fornling: Missbruk och övertramp av myndigheten
Grunden för äganderätten är förvisso stark, men enskilda tjänstemän missbrukar sin makt. Att hänvisa till att det "bara" är en inventering är rena dumheter, anser Pär Fornling i sin ledare.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Det här skulle egentligen handla om att vi i grunden har en stark äganderätt. När motsatsen hävdas alltför slagordsmässigt finns risken att en viktig princip devalveras. Rätten vilar på en historisk grund med självägande bönder, ett bondestånd, och ett lantmäteri från 1600-talet.
I modern tid har den varit hotad på ett helt annat sätt än nu. Löntagarfonderna var ett barn av sin tid då man såg en framtid med kollektivt ägande i första rummet. Något årtionde innan, på 1950-talet, lades motioner på S-kongressen om att förstatliga enskilt skogsbruk. På 1980-talet kom PBL (Plan- och bygglagen) med utgångspunkten att markägare skulle tåla 15 procents intrång av fastigheten utan ersättning.
I skogsägarföreningarnas barndom handlade den näringspolitiska kampen om att få rätt att bruka skogen och bygga industrier. Tankegodset från PBL bekämpades och ledde vidare till att äganderätten grundlagsskyddades och relativt bra ersättningar vid inlösen av mark. Historien visar att frågan alltid måste bevakas och det gäller att välja sina strider.
När funderandet kommit så långt ringde Birgitta Wiktorsson och berättade sin historia. Hon blev änka förra året och beslöt att sälja gården utanför Norrtälje. Birgitta kontaktade mäklaren. Intresset var ganska stort och det återstod bara detaljer innan försäljningen var klar.
Då kom det ett brev från Skogsstyrelsen där Birgitta informerades om att myndigheten gjort en inventering av nyckelbiotoper. Av knappa 50 hektar skogsmark klassades 70 procent som nyckelbiotop, där det i praktiken inte går att bedriva vanligt skogsbruk. Därmed var fastigheten osäljbar.
Tvångsmässigt sitter nu Birgitta med ett tungt ansvar för en gård hon inte kan bli av med. Hon har kontaktat Länsstyrelsen och frågat om de vill köpa ut marken till reservat, men de har ont om pengar.
Visserligen äger hon fortfarande gården, men att äga måste också innebära att man har förfoganderätt. En minst sagt märklig omständighet är att Skogsstyrelsen gjorde sin inventering i Birgittas skog i samma veva som myndigheten talade om att inventeringarna skulle upphöra.
En slutsats är att grunden för äganderätten förvisso är stark, men enskilda tjänstemän missbrukar sin makt. Att hänvisa till att det "bara" är en inventering är rena dumheterna. Konsekvenserna av nyckelbiotoper är glasklara. Frågan måste lösas. Birgitta måste få både en ursäkt och upprättelse.