I en liten del av Gävleborgs län finns omkring 170 vargar och människorna där tvingas leva med varg i trädgårdar och på skolgårdar. Politikerna måste ta hänsyn även till människorna i vargland, skriver Lena Johansson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Svensk vargförvaltning har misslyckats. Jag är inte den första att påstå det, men hur ska man annars tolka att vanligtvis hederliga och laglydiga människor är beredda till illegal vargjakt. Frustrerade och vanmäktiga tar de lagen i egna händer.
Det är farligt och absolut inget jag förordar, men det är något som politikerna måste ta på största allvar. Att som djurägare ständigt leva med oron för att hitta sina djur dödade och lemlästade i hagen kan göra få vem som helst desperat. Skribenten Gölin Carina Christiansen beskriver dilemmat i sin bok "Vargen och statsmakten".
Vargpolitiken har blivit ett exercerande i siffror. Ska vi ha 170, 270 eller 300 vargar? Och var ska de få vara? S/MP-regeringen beslutade 2015 med stöd av Naturvårdsverket att det i Sverige ska finnas 300 frilevande vargar, en så kallad gynnsam bevarandestatus. Vargarna ska bo jämnt fördelade över hela landet - förutom i renbetesland i norra Sverige eller på Gotland.
Men vargen har inte lyssnat på beslutsfattarna och spridit sig jämnt över landet. I stället håller nu omkring 170 vargar till i den nordvästra delen av Gävleborgs län, det vill säga fler än hälften av de vargar som totalt ska finnas i Sverige. Området har en så tät population att vargreviren går i varandra och rådjur, älgkalvar och andra byten inte räcker till. I sin jakt på föda river vargarna tamdjur och jakthundar, men de har också sökt sig in i trädgårdar och på skolgårdar. På nätterna hörs de yla utanför husknuten.
Vargen är inte farlig för människan, försäkrar myndigheter och rovdjurförespråkare. Ingen människa har dödats av vild varg på 200 år. Men för många räcker oron för tamdjuren och det känns inte bekvämt att ha vargen strykande runt husen.
Vargfrågan är också ytterligare ett exempel på ett större problem - en växande klyfta mellan stad och land. Allt färre bor på den rena landsbygden och har förståelse för livsvillkoren där. Men den växande tätortsbefolkningen vill ändå vara med och besluta om livet på landet. Det går att räkna upp en rad frågor där åsikterna går isär. Ska Sverige hålla ihop måste politikerna också lyssna på landsbygden - även dem som bor i vargland.
