Rätten till skogen innebär även skyldigheter
Allemansrätten måste ses över och preciseras för att stärka och hjälpa de markägare som bjuder på fina naturupplevelser, skriver Helena Löthgren.
Allemansrätten måste ses över och preciseras för att stärka och hjälpa de markägare som bjuder på fina naturupplevelser, skriver Helena Löthgren.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Visst är det härligt att kunna röra sig fritt i skog och mark. Tack vare vår allemansrätt så är det en rättighet för att alla att kunna gå i skogen, som tur är. Eftersom vi är ett land med långt mellan byar och gårdar var det förr viktigt att kunna transportera sig genom skogen, och dessutom kunna äta bär och nötter och göra upp eld under färden. En både rimlig, och nyttig, sedvänja som slutligen lagstiftades.
Idag är dock förutsättningarna annorlunda. Det är förstås fortfarande viktigt att beredas möjlighet att röra sig i skog och mark, och värdefullt att kunna plocka bär och svamp till hushållet, även för den som personligen inte äger egen mark. Det tror jag att de allra flesta är överens om. Allemansrätten har ett stort och utbrett stöd hos allmänheten.
Mindre roligt är det för de markägare som har ont i magen under torrsomrar i rädsla för att det eldas i skogen. För många kan det kännas som en riktig nitlott att få en vandrings- eller cykelled dragen över sin mark. Ridleder i större skala sliter hårt på marken. Återkommande lösspringande hundar kring tamboskap, större bärplockarlag eller kommersiell turism på markerna, kan få riktigt stora och besvärliga konsekvenser för den enskilda markägaren.
Stora evenemang, återkommande turistgrupper eller storskalig bärplockning påverkar både mark, djurliv och skogsbruk. Har man drabbats illa av detta vet man att allemansrätten då är svag, inte när det kommer till rättigheter, men väl till skyldigheter för de som nyttjar denna förmån. De markägare som gång på gång har städat, släckt bränder och avlivat skadade djur i samband med andra människors oaktsamhet i markerna, vet att rättigheter och hjälp att få är mycket små, för att inte säga obefintliga. Exempelvis när det gäller möjligheten till att stänga av, utfärda eldningsförbud eller avhysa oaktsamma grupper eller individer.
Det stora flertalet besökare i skogen sköter sig utmärkt och tar hänsyn, det är helt klart. Men i de fall de inte gör det, eller då besökarna kommer i stora klungor, ofta i kommersiellt syfte, då är det markägarna som är de stora förlorarna.
Vi behöver hjälp. Hjälp att hantera de som inte förstår syftet med vår fina sedvänja. Allemansrätten måste ses över och preciseras för att stärka och hjälpa de markägare som bjuder på fina naturupplevelser. För precis som allemansrättens nyttjare har rättigheter måste även markägaren ha rättigheter. Där markägaren har skyldigheter måste även de som nyttjar allemansrätten ha skyldigheter. Det är dags för en översyn.
Helena Löthgren, skogsägare Nora