De gamla småskaliga kraftverken kan inte reglera vatten och därmed inte elnäten, deras produktionsbidrag är försumbart och elbidraget till södra Sverige är obetydligt, skriver Christer Borg och Margaretha Svenning, Älvräddarna.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Människan söker sitt ursprung och älskar vad man känner igen. Men så går tiden och plötsligt händer det. ”Det gamla och det nya stå sida vid sida och det nya värker sig fram”. Så formulerade sig Hjalmar Söderberg, mästerligt, då han beskrev tiden runt 1900, då gamla Ladugårdslandet i Stockholm blev till Östermalm och de stora svenska uppfinnarna spred kunskap över världen.
Dammar och kvarnar må ha funnits sedan medeltiden, men de småskaliga vattenkraftverken - de tillhörde den då nya tiden. Nu värker sig vår tid fram med miljöskydd och grön omställning som sina drivkrafter. Det hade Söderberg och Alfred Nobel gillat, om de fått vara med, i vår moderna tid.
Moderna kraftverksägare passar på att miljöanpassa sina anläggningar med fiskvägar eller avvecklar dem. Helt enkelt för att anläggningarna tjänat ut och inte längre tjänar vare sig samhället eller den egna plånboken. Men de tvingas inte, framförallt inte på grund av omprövningarna för att nå miljömålen i vattendirektivet. Påståenden om tvång innehåller två fel; inga kraftverk har tvingats att riva ut av myndigheter, och processen som påstått ligger bakom detta har inte inletts med någon domstolsprövning ännu, de första ansökningarna om ”moderna miljövillkor” ska lämnas in 1 februari 2022.
De gamla småskaliga kraftverken kan inte reglera vatten och därmed inte elnäten, deras produktionsbidrag är försumbart och elbidraget till södra Sverige är obetydligt från dem som känner sig hotade, nämligen ägarna till de gamla kvarnarna, benstamparna och sågarna. De tillhör de runt 1000 allra minsta och de tillhör en annan tid. Deras produktion är mindre än en halv procent av svensk elproduktion. Bara nostalgin över industriarvet och glädjen över att se gamla maskiner arbeta är kvar. Och så den obefogade rädslan över att vattnet ska försvinna ur dammen, som om en damm kunde hålla vatten i landskapet. Rädslan är mot bättre vetande och sjötrösklar fungerar utmärkt att hålla vattennivåer där dessa ska hållas.
EU kräver att unionens vatten ska uppnå god ekologisk status och till gagn för detta har lagstiftaren gett ägarna till både stor- och småskalig vattenkraft nya lagar att följa. De småskaliga har dessutom fått en unik möjlighet. Vare sig man vill miljöanpassa eller avveckla, så får man ekonomisk hjälp från Vattenkraftens miljöfond. Hjälpen är unik visavi all industri som får lagkrav, och kraftverksägarna bestämmer helt själva. Andra sorters företag bär själva kostnaderna för lagkrav enligt Miljöbalken.
Inga myndigheter eller domstolar driver avveckling av vattenkraft mot ägarnas vilja. I själva verket är det mycket få dammar och/eller kraftverk som avvecklas och om så, alltid efter ägarens önskemål.
Då någon enstaka ägare inser att kraftverket rent ekonomiskt är väldigt olönsamt, samtidigt som man inte kan bära ens självrisken hos fonden vid avveckling eller miljöanpassning, då blir det som vid krav på enskilda avlopp. Några få har helt enkelt inte råd att skaffa ett godkänt avlopp och måste i värsta fall avyttra sin fastighet. Att anordna ett godkänt avlopp anses i dag självklart, men att anordna ett godkänt vattenkraftverk tycks så känsligt att till och med EU-rättens och de självständiga myndigheternas och domstolarnas krav ifrågasätts.
Det vore mot marknadsekonomins innersta logik att utöver den unika finansieringsmodellen och juridikens moratorium mot myndighetsingripande som ger ägarna rätt att få driva vidare på omodernt vis i väntan på omprövning, att staten också skulle utmana EU-rättens bindande miljömål om god ekologisk status.
Var klämmer skon på vissa kraftägare, då nu den nya tiden obönhörligen måste få värka sig fram?
Margaretha Svenning, fri miljöjurist
Christer Borg, generalsekreterare Älvräddarnas samorganisation
