Solceller på åkermark borde diskuteras mer

Frågan om solceller på åkermark och de effekter som kan uppstå är inte okomplicerad och borde diskuteras mer, skriver Carl-Magnus Kolm i ett debattsvar.

I dagens regler kring etablering av solceller på åkermark finns inga begränsningar av vilken sorts åkermark som får tas i anspråk.
I dagens regler kring etablering av solceller på åkermark finns inga begränsningar av vilken sorts åkermark som får tas i anspråk. FOTO: HANS DAHLGREN

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Replik på Peter Borings debattartikel i Land Lantbruk 5/22.

För tillfället pluggar jag tredje året på lantmästarprogrammet i Alnarp. Jag är väldigt delaktig i debatten kring solceller på åkermark, då en släktfastighet som jag planerar att ta över i framtiden är granne till ett solcellsparksprojekt som består av 55 hektar. Det har väckt mitt motstånd emot hur regleringen kring solceller på åkermark är idag. När jag läste Peter Borrings debattartikel om markanvändningsstrategi så ökade mitt motstånd ytterligare.

Att göra en direkt parallell mellan solcellsparker och odling av energigrödor är inte så enkelt som Borring anser i sin debattartikel. Även om båda bidrar till energiförsörjningen så sker det på två olika sätt. Solcellsenergi bidrar med energi direkt när solen lyser och måste därmed användas i elnätet direkt. Vid odling av energigrödor lagras energin vid skörd och kan sedan utnyttjas till olika ändamål. Det vill säga, året om när behovet av energi finns, vilket kan anses som en klar fördel gentemot solcellsenergi. Även om solcellsenergi kan ge mer energi per hektar så är det inte säkert att nyttan blir större än för energigrödor.

I projektet som jag granskat så är marken främst anpassad för potatis- och grönsaksodling med goda bevattningsmöjligheter. I dagens regler kring etablering av solceller på åkermark finns inga begränsningar av vilken sorts åkermark som får tas i anspråk. Det är snarare närheten till stora transformationsstationer och kraftledningar som avgör var det är attraktivt att etablera solceller.

Peter Borring minimerar återställningsarbetet av solcellsparker till ” en kätting i betongfundamentet i armen på en grävmaskin och marken är i princip återställd för odling till skillnad från när man bygger hus och asfalterar”. Det är att förmildra påverkan på åkermarken.

Vid det projekt som jag granskat kommer en investering på cirka 300–400 miljoner att göras. Solcellerna kommer att monteras på pålar som kommer att skada täckdikningen. Kablar kommer att grävas ner och flera transformatorer kommer att byggas. Ett industristängsel kring hela området och en övervakningsmast på 18 m kommer att sättas upp. Även om drifttiden för solcellspanelerna räknas till 35 år är arrendet av marken på mer än 40 år. Det är menat för att förhandla fram en förlängning av solcellsparken, vilket inte är så konstigt då investeringen och byggnationen för anläggningen är så omfattande.

Borring kallar det bondfångeri och det håller jag helt med om efter att jag haft kontakt med ett bolag som projekterar solcellparker på åkermark. Den inställning som jag då fick ta del av är att fastighetsägaren ska säga ja till allt så länge det erbjuds pengar. Ett arrende på över 10 000 kronor per hektar är helt klart lockande och jag har full förståelse för att det finns fastighetsägare som nappar på dessa erbjudanden. Jag håller även med om Borrings oro att dessa projekt riskerar att konkurrera ut livsmedelsproduktion. Att konkurrera om markarrenden med stora energibolag anser jag vara helt orimligt speciellt då regleringen kring odling är mycket mer omfattande än att etablera solcellsparker.

Frågan om solceller på åkermark och de effekter som kan uppstå borde diskuteras mer.

Carl-Magnus Kolm

lantmästarstudent och framtida lantbrukare

LÄS MER: Solcellspark kan samsas med vallodling

LÄS MER: Släpp solelen fri!