Svepande kritik mot fosforfällor

Lars Hylander går i en debattartikel till massiv attack mot Havs- och vattenmyndigheten, som han menar tvingar fastighetsägarna att installera dyra fosforfällor som inte behövs. Hylander presenterar sig som en ”obunden växtnäringsforskare”. Men hans inlägg innehåller svepande kritik mot fosforfällor på ett sätt som inte känns vetenskapligt, här är några exempel:
Till att börja med, tillverkningen av fosforfällor ”ger lika stora koldioxidutsläpp per ton som från cementtillverkning” skriver Hylander, och skriver att tillverkningen av en säck med 500 kilo polonite (som är den fosforfälla Hylander i första hand menar) släpper ut 350 kilo koldioxid.

Den siffran är ungefärligen korrekt – det är dock viktigt att sätta den i ett större perspektiv. För polonite är bara en mindre del av denna koldioxid (mellan 50 och 60 kilo) ”fossil”, det vill säga kommer från själva materialet, medan resten kommer från bränslet som hettar upp råvaran, bergarten opoka. Fram till 2022 har naturgas använts som bränsle, och då hamnar klimatpåverkan för polonite-tillverkningen i Polen på cirka 0,8 procent av ett genomsnittligt hushålls konsumtionsbaserade koldioxidutsläpp, om vi antar att säcken byts efter två år. Det ska ställas mot samhällsnyttan av att förhindra att en näraliggande sjö eller havsvik blir övergödd och växer igen. Dessutom planeras en övergång till biobränslen, och då hamnar motsvarande siffra på 0,2 procent.

Hylander skriver också att använd filtermassa endast innehåller ”cirka 1 promille fosfor”. Förutsatt att filtret är korrekt installerat, och belastningen av avloppsvatten någorlunda jämn och hög, kan polonite och andra liknande fosforfällor ta upp cirka 5 promille och ibland ännu mer. Men om belastningen är låg, eller fällan inte är installerad på rätt sätt, till exempel att det kommer in annat vatten i konstruktionen, så blir halten lägre. Hur som helst - det är riktigt, som Hylander skriver, att växtnäringsvärdet i använd filtermassa är ganska lågt. Ur lantbrukarens perspektiv är materialets kalkverkan i så fall viktigare. Om filtermassan används på åker återför man ju en del fosfor som annars skulle ha förlorats ur kretsloppet, och det är väl i så fall en bra sak?

Små avlopp som släpps ut i marken når vanligen inte fram till sjöar och hav om de ligger 100 meter från vattenförande diken, skriver Hylander. För det första – en viktig förutsättning är att avloppsvattnet infiltrerar i marken. Det är ofta inte fallet, om vattnet leds långa vägar till diken eller dräneringar spelar avståndet ingen roll. Men även om man har markinfiltration, så är Hylanders resonemang alltför förenklat. Dels finns inga tillförlitliga data som bekräftar påståendet om 100 meter, dels finns också andra aspekter som påverkar risken för fosforläckage och som kommunerna också ska väga in i prövning och tillsyn av små avlopp.

Till exempel jord- eller bergmaterialets beskaffenhet längs flödesvägen till diket, tätheten av avloppsanläggningar inom ett område, risken för övergödning. Och där det finns en klar riskbild kan fosforfällor, med sina styrkor och brister, ändå ha en viktig roll att spela för att begränsa fosforläckage till övergödda sjöar. Avslutningsvis finns det mer forskning att göra kring vart fosforn från små avlopp tar vägen, det finns behov av bättre, mer klimatneutrala och helst billigare fosforfällor, och det finns också skäl att förbättra och förtydliga rutinerna för prövning och tillsyn så att fosforfällor används just där de behövs och inte i onödan, men Hylanders inlägg bidrar knappast till en utveckling på området.

Jon Petter Gustafsson
professor i markkemi, SLU