Är hyggesfria metoder en undergörare för mångfalden? Nja. Visst finns arter som gynnas genom att fler träd lämnas vid avverkning, men samtidigt behöver merparten av de mest hänsynskrävande arterna annat, skriver Anders Pettersson.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I Sverige har vi minst 100 års erfarenhet av vad som händer när det plockhuggs med olika intensitet i skogar på nordliga breddgrader. Sådana huggningar har genomförts i miljontals hektar skog i Sverige med varierande struktur, bördighet, olikåldrighet, trädslagsblandning, geografiskt läge med mera. Under ett sekel avverkades framför allt grövre träd med förhoppning om att yngre träd skulle komma upp i de utrymmen som uppstod. Det fungerade ibland, men oftast gick det dåligt. Till slut var skogstillståndet i landet så uselt att något radikalt måste göras.
Under tidigt 1950-tal fick en äldre beprövad brukningsmetod, trakthyggesbruk, ett kraftigt uppsving.
Förutom bättre föryngringsresultat och tillväxt var det ett skogsbrukssystem som synkade bra med den mekaniseringsvåg som var på intåg. Inledningsvis blev hyggesbruket alltför schablonmässigt och våldsamt, vilket inte var så konstigt. Omställningen skedde ju under en tid då storskalighet rent allmänt var en ledstjärna i samhället och miljökunskapen var begränsad. Först på 1980-tal och 1990-tal förbättrades hänsynen i brukandet påtagligt samtidigt som det bildades nya stora reservat, särskilt i nordväst. Sen dess har mycket bra gjorts för mångfalden i skogen, men än finns det mycket att förbättra.
Idag finns förespråkare för ett nytt systemskifte. Hos nya generationer naturintresserade gror tankar om ett skogsbruk som faktiskt liknar det som pågick under 1800-talets andra- och 1900-talets första hälft. Idéerna nu som då är att skörda grövre träd löpande på mark som är kontinuerligt trädbevuxen där det allt eftersom växer in nya träd i skogen. Syftet nu är mest att förbättra för mångfald, förr handlade det mer om att tjäna in föryngringskostnader. Det finns också de som hävdar att diverse hyggesfria metoder kan ge bättre långsiktig lönsamhet. Är vår skogshistoria glömd eller vill man bara inte se den?
Men är då dessa hyggesfria metoder en undergörare för mångfalden? Nja, visst finns det arter som gynnas genom att fler träd lämnas vid avverkning. Exempelvis vissa svårspridda mykorrhizasvampar och en del lavar. Samtidigt behöver merparten av de mest hänsynskrävande arterna annat. Exempelvis grova träd (som är attraktiva att avverka i kontinuitetsskogsbruk), grov död ved (stående och liggande) och bränd ved. Kontinuerlig tillförsel av yngre rönn, asp, sälg i hela skogslandskapet är också viktigt. Sådana kvaliteter är kontinuerligt plockhuggna skogar inte särskilt bra på att leverera. Här behövs istället avsättningar för fri utveckling, och ibland också riktade naturvårdsinsatser som naturvårdsbränning, modifierad skötsel med gynnande av grova träd och grovt löv.
Anders Pettersson, skogsförvaltare, Sorsele
