Tydligare politik gynnar både klimat och näringsliv
De ständiga förändringarna i biodrivmedelspolitiken har underminerat viljan att investera och ökat marknadens osäkerhet, skriver Samuel Bäckelin.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Sveriges ordförandeskap i EU erbjuder både möjligheter och utmaningar. För den gröna sektorn är ordförandeskapets prioritering av grön energiomställning och påskyndade förhandlingar inom ramen för EUs klimatpaket särskilt relevanta.
Förhandlingarna om det reviderade förnybarhetsdirektivet (RED III) ska avslutas och kommissionens förslag är att målet för andelen förnybar energi i EU höjs till 40 procent. Detta samtidigt som kraven på bioenergi skärps, något som kan komma att påverka de svenska möjligheterna att utnyttja rester från skogsavverkning som biobränsle.
Det förefaller vara en svårlöst ekvation hur beroendet av fossila bränslen ska stävjas samtidigt som regelverket för förnybar energi bara växer sig mer komplicerat. Med ambitiösa mål om hur stor andel av transportsektorns energiåtgång som ska vara förnybar, är det svårt för elektrifieringen av branschen att hinna med. Då står biobränslen som ett starkt alternativ för att säkra att målen nås.
Men biobränslens nytta polariserar åsikter från politiker, industri och civilsamhälle, vilket inte minst märks i Tidöavtalets förslag till minskad reduktionsplikt. Reduktionsplikten innebär att fossilt bränsle blandas ut med biobränsle i syfte att reducera växthusgasutsläpp, och en minskning skulle innebära att en större andel bensin och diesel i Sverige kommer att vara fossil. Om näringslivet ska våga satsa på biobränslen för att minska beroendet av klimatskadliga fossila bränslen behövs en ökad stringens i bioenergipolitiken.
Arealen jordbruksmark i Europa minskar och produktion av biobränslen på åkermark konkurrerar med livsmedelsproduktion. EU är i dag nettoimportör av livsmedel såväl som biobränslen vilket betonar att energin måste hämtas någon annanstans. Även biobränslen som produceras på mark som genomgått en förändring av landanvändning, till exempel tidigare skog eller myrmark är begränsad av ett mycket omfattande regelverk. Så var ska de förnybara bränslena komma från? Tidigare, och till betydande del fortfarande, har EU importerat stora mängder palmolja och sojaolja för tillverkning av biodiesel. Men i takt med att dessa källor till biobränslen av hållbarhetsskäl fasas ut behövs nya hållbara investeringar i biobränslesektorn.
De ständiga förändringarna i biodrivmedelspolitiken, både på europeisk och svensk nivå, har underminerat viljan att investera och ökat marknadens osäkerhet. Det gör att vi idag står långt ifrån målet om ökad andel förnybar energi i Europa. Sverige har en stor potential att producera miljömässigt hållbara biodrivmedel av jordbrukets och skogens restprodukter, men det kräver en ökad stabilitet och tydlighet inom EUs och Sveriges bioenergipolitik.
Samuel Bäckelin
red@landlantbruk.se