Vem ansvarar för lantbrukarnas hälsa?
Vem är ansvarig för någon annans psykiska ohälsa? Det är dags att lyfta blicken, skriver Elisabeth Hidén.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Balans mellan arbete och fritid, gott ledarskap, tydliga mål, anställningstrygghet och uppskattning gynnar god psykisk hälsa. Men i lantbruket är det inte alltid helt enkelt att uppnå. Uppskattning, anställningstrygghet och gott ledarskap borde inte skilja sig jämfört med andra näringar. Däremot är balansen mellan arbete och fritid svårare att få till. I många fall bor man på gården och har ansvar dygnet runt.
Väder och vind kan ingen påverka och världsmarknadspriser och räntor är svåra att kontrollera. Tydliga mål går att ha internt i företaget, men politiker och myndigheter som ändrar sig betydligt snabbare än vad avräkningstiden för en investering är gör även det svårt att uppfylla.
I en opinionsundersökning om ägarskiften framkom något förvånade. Ett av de stora hindren för unga att ge sig in i de gröna näringarna var psykisk ohälsa. I ett försök att få svar på varför företag lägger ner hittade jag en studie som visade att väldigt mycket beror på strukturella utmaningar som känslor av maktlöshet, utsatthet gentemot myndigheter och konsumenter och svårighet att få ihop en normal vardag.
Ceja, organisationen för lantbruksungdomar i EU, har gjort en studie om psykisk ohälsa där det framkom att lantbrukare har större risk än andra att drabbas av psykisk ohälsa och begå självmord. Särskilt utsatta är mjölkbönder. En av orsakerna tros vara machokulturen och en stark identitet. Vad händer om man misslyckas? En stark känsla av stolthet som gör att när någon faller, faller den djupt. Hemma från Ceja-mötet nås jag av nyheten att forskare på SLU fått i uppdrag från Jordbruksverket att kartlägga den psykiska hälsan hos lantbrukare.
Det är svårt och knappast lämpligt att ha umgänge som krav för EU-stöd och på så sätt komma undan ensamhet, eller att ha subventionerad äktenskapsrådgivning för hårt arbetande lantbrukare. Men vi kanske ändå måste lyfta blicken? Självklart är regelförenklingar, höjda straff för intrång och en uppdaterad Livsmedelsstrategi saker som skulle kunna påverka känslan av maktlöshet.
Men vem är ansvarig för någon annans psykiska ohälsa? Kanske borde politiken fokusera mer på saker som gör vardagen lättare? Har vården rätt kompetens för att möta en lantbrukare? Vad har säljare som dagligen samtalar med lantbrukare för verktyg? Kan kontrollanter hantera det proffsigt om man möter någon som verkar befinna sig på bristningsgränsen? Vad får man med sig från lantbruksutbilningarna?
Mat produceras inte av företag som lägger ner på grund av att någon inte orkar mer.
Elisabeth Hidén, ordförande LRF Ungdomen