Vilken väg framåt är bäst för lantbruket?
Det är bra att LRF tagit fram och presenterat hållbarhetsmål, men passar den energipolitik som man uttrycker stöd för in i ett helhetsperspektiv, frågar sig Staffan Eklöf (SD).
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
LRF har publicerat sina hållbarhetsmål för de gröna näringarna. De omfattar såväl konkurrenskraft som sociala och miljömässiga aspekter. Ett sådant helhetsperspektiv är viktigt och det mesta i hållbarhetsmålen är bra. Men den energipolitik som LRF uttrycker stöd för, passar den i ett helhetsperspektiv?
LRF utlovar att fossila drivmedel ska vara utfasade till 2035. De ekonomiska riskerna för lantbrukarna förknippade med det åtagandet är stora samtidigt som de reella klimateffekterna är tveksamma. Tillgången till biodrivmedel är nämligen begränsad och efterfrågan kommer att öka dramatiskt, vilket leder till höga och osäkra kostnader för att nå målet om fossilfrihet.
De biodrivmedel som är tillgängliga i dag i större volym ger också hög klimatbelastning. En hög efterfrågan kommer inte heller att snabbt driva fram ett stort utbud av bra biodrivmedel, åtminstone inte så länge sämre biodrivmedel är tillåtna. Snarare kan det göra situationen värre.
Prisökningar på restprodukter från palmoljetillverkning driver förstås på än mer oljepalmodling och skogsskövling. En markant förändring kräver tekniska framsteg. Sådana bör uppmuntras, men de tar tid.
EUs gemensamma budget kan komma att minska till följd av Brexit. Då måste Sverige hitta andra sätt att öka lönsamheten i det svenska jordbruket. Sänkt dieselskatt är ett träffsäkert verktyg för att snabbt minska kostnaden för lantbruket. Detta alternativ står dock inte till buds om lantbrukarna binds upp till fossilfria alternativ, här har både LRF och regeringen ett ansvar.
Regeringen måste skapa möjligheter till nationellt stöd till lantbrukarna. Den måste inventera vad som kan göras inom befintliga EU-regler och försöka påverka EU-reglerna eller deras tillämpning.
En möjlighet handlar om ersättning för djurskyddsåtgärder, även sådana som krävs i svensk lagstiftning. SD, KD och M har drivit på regeringen i den frågan och regeringen har gjort ansträngningar i Bryssel. Men nu gäller det för regeringen i slutförhandlingarna att trycka på extra för att förverkliga detta. Det är en nyckelfaktor i de nya jordbruksreglerna och viktigt för möjligheterna att ge lantbrukarna rimliga och rättvisa förhållanden samt ökad lönsamhet.
Regeringen måste även se till att de aviserade klimatansträngningarna inom den gemensamma jordbrukspolitiken blir rimliga, kan kombineras med högre konkurrenskraft, och inte tränger undan miljösatsningar.
Tanken att alla sektorer ska bidra till omställningen på samma sätt är i grunden felaktig. Sverige ska anstränga sig för att minska utsläpp, men vi ska göra det på det sätt som är effektivast. Resurserna måste satsas där de minskar de globala klimatutsläppen mest och inte skapar negativa effekter på andra områden.
Klimatpolitiken får inte göra det svårare att bedriva jordbruk eller att bo på landsbygden och inte heller förstöra den biologiska mångfalden. Alltfler experter, senast Studieförbundet näringsliv och samhälles konjunkturråd, framhåller vad SD länge hävdat, att man måste lägga ett effektivitetskrav på klimatsatsningarna, beakta andra samhällseffekter och rikta in dem på de viktigaste åtgärderna.
Sektorsvisa mål utan effektivitetsanalys och helhetssyn kommer att vara helt omoderna och förkastade om några år. Förklaringen är att sådana styrmodeller inte löser problemet.
Staffan Eklöf,
Jordbrukspolitisk talesperson (SD)