Virkesaffärer borde vara spårbara
Skogsägaren verkar inte funnits med i beräkningen när industriföretaget byggt sina affärsprocesser, skriver Kerstin Dafnäs.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Efter 30 år som skogsägare har vi för första gången själva ansvarat för en gallring och slutavverkning och det blev en intressant erfarenhet.
Avtalsförhandlingen var som förhandlingar är, med förhandlingspunkter som till slut gick att lösa. Dialogen med virkesköparen ute i fält var mycket bra och landade i traktdirektiv vi var nöjda med. Men en del andra saker tycker vi var konstiga.
Som att planläggaren planlade ett större område än det vi hade angett, inklusive sumpskog med orkidéer som vi alltid har avsatt frivilligt. Det löste vi med virkesköparen ute i fält. Trodde vi.
För nästa överraskning kom med kopian på avverkningsanmälan, som gällde det större området i första versionen. Det kändes inte riktigt bra att det i offentliga register ser ut som om vi hade tänkt avverka vår orkidélokal.
Åren gick. Varje vinter skulle det gallras och avverkas. Varje vår stod skogen kvar. I våras ringde virkesköparen och ville göra nya affärer. Det avtalade uppdraget skulle – återigen – göras nästa vinter. Problemet var bara att då hade avtalet gått ut, vilket de inte hade koll på.
Nåja, avtalet förlängdes ett år till och enligt avtal skulle entreprenören kontakta oss i god tid innan jobbstarten i december. Varje gång jag ringde hade datumet flyttats, till januari och sedan till slutet av februari. Jag var jättetaggad på att få träffa entreprenören, stämma av, se och lära ute i fält. I början av februari ringde jag ett av numren jag fått. Det gick till en man som sålt entreprenörsfirman för flera år sedan. Nästa nummer stämde. Men allt jobb var redan utfört och entreprenören hade inte fått information om att kontakta oss. Vi fick ha ett eftersnack per telefon i stället, men det var ju inte samma sak. Idag har vi varit ute i skogen och tittat.
Intrycket från hela affären är att det är bra människor att ha att göra med, men skogsägaren verkar inte funnits med i beräkningen när industriföretaget byggt sina affärsprocesser, trots att det rör vår egendom. I stället bygger det på att den anställde själv har manuell koll. Frågan är om det är acceptabelt idag? Jämför med näthandeln, där vi kan följa våra beställningar från underleverantör, lager och genom hela logistikkedjan till slutleverans. Det är den servicenivån som folk förväntar sig. Visst är det jättecoolt med ny teknik som förarlösa maskiner och AI. Glöm bara inte de grundläggande processflödena. Och vilka människor de ska fungera för.
Kerstin Dafnäs, skogsägare och ordförande i Spillkråkan