Både mat och miljö måste vara lönsamt
Det kostar att producera mat som värnar om den biologiska mångfalden. Ett nytt livsmedelssystem kräver förändringar i lantbruket, men också hos konsumenterna, skriver Lena Johansson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Arbetet med Livsmedelsstrategi 2.0 drogs i gång i februari. Sedan landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) bjöd in till en dialog med livsmedelskedjans företrädare har förslagen strömmat in till departementet. Många tar chansen att ge sin syn på hur den svenska livsmedelsproduktionen ska se ut i framtiden.
På den biologiska mångfaldens dag presenterade Naturskyddsföreningen sitt inspel i rapporten "Lantbruket, samhället och den biologiska mångfalden". I den konstaterar man att strävan efter att bland annat hålla nere priset på maten bidragit till både klimat- och naturkris och att många lantbruksföretag läggs ner. Sedan 1990 har antalet lantbruk i Sverige minskat med 40 procent och en tredjedel av lantbrukarna är i dag över 65 år. Samtidigt som produktionen i lantbruket har ökat har lönsamheten sjunkit.
Enligt Naturskyddsföreningen fortsätter dagens politiska styrmedel och målsättningar att driva lantbruket mot ökad produktivitet och storskalighet. Men för att bryta den nedåtgående spiralen måste livsmedelssystemet omformas. Att fortsätta satsa på ökad konkurrenskraft och större volymer leder enligt rapporten svenskt jordbruk i helt fel riktning.
I stället vill Naturskyddsföreningen att bönderna ska få bättre ersättning för den miljönytta de levererar, som biologisk mångfald, öppna landskap och kolinlagring. Det måste löna sig att både producera livsmedel och ta hand om den brukade naturen.
Det är många bönder som skulle vilja hoppa av ekorrhjulet, slippa stordriftshetsen och kostnadsjakten. Men trots allt måste även de få debet och kredit att gå ihop. Det är avgörande både för att lantbruksföretagen ska kunna fortsätta sin verksamhet och för att kunna locka nya generationer till de gröna näringarna.
Och även om det borde vara självklart att man får betalt för de samhällsnyttor man utför är det är inte särskilt lockande att vara beroende av ersättningar från politiska system som kan ändras med kort varsel. Det gäller både på nationell nivå och i EU.
För att vi ska kunna omforma livsmedelssystemet måste också konsumenterna vara delaktiga. De måste vara beredda att betala för mat från ett långsiktigt hållbart jordbruk och inte välja lågprisvaror som producerats enligt helt andra regler än de som gäller för svenskt lantbruk.
Det kostar att producera mat som också värnar om den biologiska mångfalden. Ett nytt livsmedelssystem kräver förändringar i lantbruket, men också ökad medvetenhet och ändrade köpvanor hos konsumenterna.
Och det går inte att vrida tiden tillbaka. För ett jordbruk som födde fem miljoner svenskar vid förrförra sekelskiftet kan inte föda dubbelt så många i dag.