Landsbygdsminister Peter Kullgren behöver ta fram en livsmedelsstrategi som vänder både förlusten av biologisk mångfald och förlusten av lantbruksföretag, skriver Naturskyddsföreningen tillsammans med Ekologiska Lantbrukarna.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I dag på biologiska mångfaldens dag lanserar vi rapporten “Lantbruket, samhället och den biologiska mångfalden”. Den visar hur ett knappt sekel av allt intensivare matproduktion gett oss billig mat, vilket är bra i sig, men som samtidigt bidragit till såväl naturkris som förlusten av lantbruksföretag. Landsbygdsminister Peter Kullgren måste nu sjösätta en bred strategi för livsmedelssystemets omställning som inte duckar för målkonflikten mellan ännu intensivare produktion och en mångfald av lönsamma lantbruksföretag i en frisk natur.
Kvittrande fåglar, blommande växter och surrande bin är sinnebilden av den svenska försommaren, och kanske vad majoriteten ser framför sig när de talar om biologisk mångfald. Men faktum är att den unika mångfald som lantbruket skapat i odlingslandskapet över generationer försvinner alltmer.
Odlingslandskapet i Sverige är varierande, vilket också innebär att hotet mot den biologiska mångfalden skiljer sig från plats till plats. I vår nya rapport om lantbruket, samhället och den biologiska mångfalden förklarar vi varför artrikedomen i odlingslandskapet minskar.
I skogs- och mellanbygd är det igenväxta åkrar och betesmarker som är det största hotet mot den biologiska mångfalden. På slättbygden är det i stället storleksutvecklingen som är problemet, där åkrarna blir större och brukas mer intensivt med mer kemikalier, mer konstgödsel och färre sorters grödor.
Gemensamt för hela landskapet är att det blir mer likartat, samt att förlusten av lantbruksföretag och förlusten av biologisk mångfald går hand i hand. Sedan 1940-talet har teknikutveckling, politik och marknadskrafter drivit på för ett mer specialiserat och storskaligt lantbruk med uppgift att leverera billig mat. Lantbruket skulle bli lönsammare och lantbrukarna skulle få bättre arbetsvillkor. Maten blev billigare men lantbruket har knappast blivit lönsammare.
Majoriteten av gårdarna har lagts ner, de kvarvarande har intensifierats, och i takt med det har den biologiska mångfalden minskat. Lantbruket pressas av låg marknadsmakt och konkurrens på en global marknad där lägsta möjliga pris på råvara styr, samtidigt som livsmedelssektor och handel domineras av ett fåtal stora aktörer.
Idag råder det inte någon brist på mat i absoluta termer, enligt FNs jordbruksorgan FAO. Hunger och osäker tillgång på mat i vissa delar av världen beror i stället på fattigdom, orättvis fördelning och bristande demokrati. Likväl har vi en jordbrukspolitik, en lantbruksbransch och en livsmedelsstrategi vars målsättning är att öka produktionen och konkurrenskraften ”utifrån vad konsumenterna efterfrågar” trots att det varken stärker lantbrukets lönsamhet, ökar sysselsättningsgraden i sektorn eller tillhandahåller ett trovärdigt svar på hur Sverige ska trygga sin livsmedelsförsörjning.
Resultatet blir en sårbar livsmedelskedja med låg beredskap, där lantbruket har svårt att prioritera biologisk mångfald och hållbarhet så länge det inte erbjuds andra vägar till lönsamhet än fortsatt storleksrationalisering.
Det behövs en ny inriktning. Om ett meningsfullt och konstruktivt samtal som handlar om vägen framåt ska kunna komma till stånd måste målkonflikten mellan ännu intensivare produktion och en frisk natur med livskraftiga lantbruk adresseras.
I stället för fortsatt fokus på ständigt ökande produktion måste samtalet handla om de nödvändiga förändringar som måste till för att värna människa och miljö. Det handlar om såväl förändrad konsumtion och minskat matsvinn som minskad klimat- och miljöpåverkan från lantbruket och om mer service på landsbygden. Det handlar också om att snabbt få stopp på nedläggningen av lantbruksföretag i Sverige och att yngre generationer finner det attraktivt att bli lantbrukare. Det handlar även om att betala för de miljönyttor som lantbruken skapar, som biologisk mångfald, öppna landskap och kolinlagring. Samtidigt måste hela livsmedelskedjan bära kostnaderna för sin miljöbelastning.
För att säkra ett robust livsmedelssystem som klarar både matförsörjning, miljömål och goda livsvillkor för lantbrukare måste regeringens pågående arbete kring en Livsmedelsstrategi 2.0 därför ha följande mål:
Det är dags för ett omtag av vårt sätt att konsumera och producera mat. Den nuvarande livsmedelsstrategin har inga svar på hur detta ska gå till. Politiken måste staka ut en ny riktning, och landsbygdsministern Peter Kullgren behöver nu ta fram en livsmedelsstrategi som vänder både förlusten av biologisk mångfald och förlusten av lantbruksföretag.
Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Erika Olsson, ordförande Ekolantbrukarna
