Småskalig, lokal produktion är vår väg till att bevara tradition och mening i vår mat, och ger livet smak och färg. Men vi behöver inte heller korsa vårt lands gränser för att uppleva denna smakrikedom, skriver Ellinor Littorin.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Kan man verkligen smaka på en plats? Svaret är ja, särskilt när det kommer till lokalt tillverkade produkter. Maten bär med sig markens komposition och människans historia. Till länder som Frankrike och Italien lockas besökare från när och fjärran för att uppleva de lokala, förädlade råvarorna. Småskalig, lokal produktion är vår väg till att bevara tradition och mening i vår mat, och ger livet smak och färg. Men vi behöver inte heller korsa vårt lands gränser för att uppleva denna smakrikedom.
Under det senaste seklet har strävan efter effektivitet och standardisering präglat den svenska livsmedelsförädlingen. Men under 2000-talet har många konsumenter velat minska glappet mellan sig själva och producenten. En robust och pålitlig primärproduktion med effektiva förädlingssteg är livsnödvändig för en växande befolkning. Massproduktion framstår då som den enda logiska vägen framåt. Det är en realitet som inte går att förneka. Ändå måste vi ställa oss frågan: Vad går förlorat i jakten på standardiserad storskalighet?
I slutet av sensommaren besökte jag småskaliga mejerier i Jämtland, och det blev så tydligt vad som saknas i den industrialiserade krämen på tub. I karen kokades inte bara messmör, utan här skapades också en produkt som bar på tradition och historia. En mejerist nämnde att hennes messmör hade en ljusare färgton än grannbyns mejeri, för att hennes by föredrog det. Här visar sig en av småskalighetens styrkor: förmågan att möta bygdens unika nyanser, något som den massproducerade industrin inte kan göra. Samtidigt är det just bulkproduktionen som möjliggör en nischad produktion, för utan basmat som stillar hunger skulle hantverksmässig upplevelsemat vara överflödig.
Men detta är inte bara romantik och nostalgi för småskalig produktion har även en praktisk roll i livsmedelssystemet. Den bidrar till mat och aktivt brukad mark som annars riskerar att lämnas i träda eller förvandlas till områden med lagerlokaler och den skapar förutsättningar för en levande landsbygd.
Under 1900-talet blev livsmedelsförädlingen en industriell kapplöpning, men under 2000-talet har konsumenternas intresse hittills ökat för lokal produktion genom REKO-ringar och saluhallar för lokal mat.
Hur den trenden utvecklas i spåren efter ett förändrat ekonomiskt läge för hushåll och producenter återstår att se. Jag tror att vi behöver både storskalig effektivitet och småskalig omsorg.
Det är mångfalden, inte i homogeniteten, som balanserar det hållbara livsmedelssystemet.
Ellinor Littorin, blivande livsmedelsagronom
