Distriktsveterinärernas jour måste fungera
Det är inte acceptabelt att en djurägare ska behöva vänta sju timmar innan distriktsveterinären kan komma, skriver hästföretagaren Anna Ozén.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Våren är födslarnas tid. Fantastisk och underbart att få uppleva när ett nytt liv kommer till världen och tar sina första andetag. Känslan är den samma varje gång, en vördnad inför hästen som väsen och privilegiet att få vara en del av något större. Livets fantastiska urkraft.
Men också varje gång en rädsla att något ska gå fel. Amma finnes och amma sökes är poster på sociala medier man helst vill scrolla förbi när man själv går i väntans tider. Övervakning, kunskap och handlingskraft är A och O för att minimera riskerna, men vad händer om det inte hjälper? Finns hjälp att tillgå?
Sedan åtta år tillbaka har jag tillsammans med LRF-regionens tjänsteperson kämpat för att den veterinära jourverksamheten i min del av Sverige ska fungera bättre. Först genom en skrivelse till Jordbruksverket och sedan har vi träffat chefer på alla tänkbara nivåer. När jag i lokaltidningen läste att nuvarande regionchef anser att bemanningen är tillräcklig för att täcka behovet brann det till ordentligt.
I somras när jag behövde akuthjälp dagtid en vardag fick jag vänta 7(!) timmar innan distriktsveterinären kom. Denna enda veterinär skulle serva inte bara Dalarna utan även djurhållare i Närke. Dalarna är ett stort och avlångt län. Det är 35 mil långt. Om jag kör söderut i Sverige istället för till norra Dalarna slutar min resa söder om Jönköping.
Jag bedriver min verksamhet en halvtimmes bilväg från närmaste distriktsveterinärsstation. Men jourhavande veterinär kan befinna sig mer än två timmars bilväg från mig om hen är i norra delen av distriktet. Har jag tur och granndistriktets veterinär är tillgänglig finns hen 53 minuter bort om hen är på sin veterinärstation.
Alla som är insatta i hur lång tid en hästfödsel bör ta vet att det är för lång tid. Det är en icke acceptabel situation ur såväl djurvälfärds- som arbetsmiljöperspektiv. Ingen ska behöva arbeta under en sådan stress. Varken jourhavande distriktsveterinär eller jag som djurhållare.
Hur kan man då lösa detta problem? I min del av regionen finns det ett antal mycket duktiga privatpraktiserande veterinärer, de flesta tidigare anställda hos distriktsveterinärerna, men som valt att avsluta sina anställningar för att bli egna företagare. För att avlasta skulle dessa veterinärer kunna anlitas för bakjour eller ta jourpass i närområdet under de månader belastningen är som störst. Det skulle leda till en större trygghet för alla och gynna såväl djurvälfärd som arbetsmiljö. För vi måste vara rädda om både djur och veterinärer.
Anna Ozén
Hästföretagare och ordförande LRFs kommungrupp i Avesta