EU missar målet med bioenergin

Nu behöver vi ta ett snack om EU-politiken – igen. Det kan kännas som att skivan har hakat upp sig när vi får lyssna till Bryssels lösningar på klimatfrågan. Att vi måste fasa ut de fossila bränslena till förmån för de förnybara är en viktig del av omställningen. Vi ska ge EU en hel del beröm för att förnybart står högt upp på priolistan. Så pass viktigt att det har ett eget direktiv. Redan 2009 lanserades det och just nu utformas den fjärde uppdateringen – RED IV. Direktivet definierar vad som är hållbar bioenergi och sätter regler för skogsbränslen och biodrivmedel.

Återigen styrs politiken av en missuppfattning av svenskt skogsbruk och skogsindustri. Hur biobränslen tas fram har blivit en het fråga då den så kallade kaskadprincipen ska skruvas åt. Den vill att ett träd ska användas så högt upp i värdekedjan som möjligt för att maximera kolbindningen. Det vill säga – gör det du kan för sågutbytet, det som blir över ska gå till massa och blir det något över ska det gå till energi. Precis som den svenska skogsindustrin är organiserad. Att värdekedjorna ser ut så hos oss är en lång tradition. Syftet med svenskt skogsbruk är inte att producera biobränsle. Tvärtom har hanteringen av restströmmarna kommit till för att inte hamna i samma miljöskuld som när industrin var ung och omgärdas av deponier. Helt enkla har inte de marknadsekonomiska förutsättningarna varit genom åren. Ökade virkespriser leder till ökade inköpskostnader och färre avverkningar till råvarubrist. Det kräver komplexa affärsmodeller för att kunna hålla ut över tid.

Men den här uppskruvningen av kaskadprincipen innebär ett detaljerat regelsystem som försvårar bioenergiproduktionen. Avancerade klassificeringar, hållbarhetskriterier och beräkningar av kolskulder innebär inte bara komplex byråkrati. Eftersom energiproduktion omfattas av taxonomin så påverkar det finansieringen. Lägg därtill hela skogspolitiska paketet och dess implementering. Det är möjligt att EU vill göra rätt. Men när kunskapen om svenskt skogsbruk är så låg blir det i stället helfel. Grenar, toppar och stubbar som i dag tas tillvara i samband med avverkningar ruttnar bort i skogen. Restströmmarna från industrin, som används för att ersätta fossila bränslen, riskerar samtidigt att tappa sitt värde när finansiering och regelverk styr bort från bioenergi – och därmed försvinner också incitamenten att ta tillvara dem över huvud taget.

Med den logiken minskar kolbindningen och systemnyttan – resurseffektiviteten uteblir. EU missar alltså själva syftet med principen.