Finns det en framtid för folkrörelsen?
Väldigt mycket har hänt under de dryga 50 år som gått sedan LRF bildades. Det vore konstigt om det inte skulle avspegla sig även i LRFs verksamhet, skriver Lena Johansson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Folkrörelsen LRF har fått nytt liv under våren. Det är remissen på förslaget Framtidens folkrörelse som satt i gång debatten långt ut i medlemsleden.
Bakgrunden är att LRF, som så många andra delar av svenskt föreningsliv, har märkt en sjunkande aktivitet. Av de 955 lokalavdelningar som finns i dag är 63 procent aktiva eller mycket aktiva. Resten är mindre aktiva eller till och med i vissa fall helt avsomnade. 80 procent av aktiviteterna i lokalavdelningarna är sociala.
LRF startade därför redan 2018 en bred dialog bland medlemmarna om folkrörelsens framtid. Syftet var att stärka det näringspolitiska arbetet och säkra att verksamheten kan fortsätta även i framtiden. Nu finns ett förslag som skickats ut på remiss. Senast sista mars ska svaren vara inskickade och riksförbundsstämman fattar sedan ett inriktningsbeslut i maj.
Några definitiva förändringar av organisationen kommer dock inte att beslutas förrän på stämman 2024 och sedan genomföras successivt fram till och med 2026.
Åsikterna om de föreslagna ändringarna går isär. I vår enkät med lokalavdelningarna, där tyvärr bara 378 svarade, är 48 procent för och lika många emot. Resten har inte ännu tagit ställning.
De som är emot oroar sig för att lokalavdelningarna kommer att försvinna, och med dem alla sociala aktiviteter och umgänget i bygden. Det är inte svårt att förstå att för många är filmkvällar, pubträffar, studiebesök, fältvandringar och liknande viktigt. De skapar liv och samhörighet i bygden. Andra oroar sig för att lokalavdelningarnas krisarbete är i farozonen.
Kanske fungerar LRF bäst just i kris. Exemplen på när lokalavdelningarna ställt upp och haft en avgörande påverkan på krisen är många - stormen Gudrun, skogsbränderna i Västmanland och Hälsingland, BSE-larm och hjälp vid djurskyddsärenden för att nämna några.
Men det finns egentligen inget som talar för att det arbetet inte skulle kunna tas över av kommungrupperna. Det lyckade krisarbetet är nog snarare en effekt av att människor på landet är vana att reda ut problem själva och att ta hand om sina grannar.
Väldigt mycket har hänt under de dryga 50 år som gått sedan LRF bildades. Antalet bönder har minskat och svenskt jordbruk har gått igenom stora omställningar. Arbetet på gårdarna har intensifierats och många anser sig inte ha tid för ideellt föreningsarbete. De gamla folkrörelseidealen har ändrats eller till och med försvunnit.
Det vore konstigt om dessa förändringar inte skulle avspegla sig även i LRFs verksamhet, men det får inte döda det lokala engagemang och de nätverk som många uppskattar. Än finns det dock några veckor kvar att påverka med sitt remissvar.