Gödsel i centrum på laddad världsscen
Marknaden är som ett svart hål, ingen vet om det kommer finnas tillräckligt med insatsvaror till våren eller till vilket pris, skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Dramatiska scener rullas upp i realtid. Det är omöjligt att förutse vad som kommer att hända – var det kommer att smälla till härnäst.
Det finns definitivt ett före och ett efter den 24 februari 2022. Rysslands invasionskrig i Ukraina orsakade ett omedelbart stopp i de internationella handelsflödena. Det första allvarliga hotet mot vår globala livsmedelsförsörjning i modern tid.
Vårt intima beroende av ryska och belarusiska insatsvaror blottades genast. Aktörer som marknadsledande Yara fick blixtsnabbt ställa om från att tvätta miljösamvetet till att lägga pussel mellan andra producentländer till en betydligt högre prislapp. Råvarorna har blivit 4-5 gånger dyrare, något som Land Lantbruk tidigare har skrivit om.
Marknaden är som ett svart hål, ingen vet om det kommer finnas tillräckligt med insatsvaror till våren eller till vilket pris. Det enda som är säkert är att situationen inte är ett undantagstillstånd.
Jordbruksverket har fått i uppdrag att se över hur den svenska tillgången på gödselmedel kan säkras. Det saknas inte initiativ. Allt från att återvinna fosfor i LKABs slaggdammar i Kiruna, till företaget Cinis Fertilizers nya fabrik i Örnsköldsvik, som ska starta gödseltillverkning med återvunnet avfall från Northvolts batteritillverkning och massaindustrin. Spanska Fertiberia investerar i nya anläggningar i Luleå för liknande ändamål.
Samtidigt fortsätter EU-maskineriet att rulla ut sina planerade reformer. Illa anpassade för en förändrad nutid. Målet med den Gröna given och EUs livsmedelsstrategi "Farm to fork”, ligger fortsatt fast: Europa ska bli den första klimatneutrala världsdelen 2050.
Men tiden då miljontals ton spannmål obehindrat flödade ut från Svarta havet och vidare ut i världen är förbi. EU-politiken kan inte vara så världsfrånvänd att den inte agerar efter detta. Vi behöver öka produktionen, inte minska, för att kunna fortsätta mätta världens befolkning.
Marker behöver brukas, inte läggas i träda. Nu riskerar vi den största svält- och hungerkatastrofen någonsin i Afrika och Asien. FNs jordbruks- och livsmedelsorgan, FAO, varnar för att miljontals människor kan tvingas på flykt som en direkt konsekvens av den strypta ukrainska matexporten, där Ryssland förstås inte är en pålitlig part i handelsavtal som förhandlas via Turkiet.
Bistånd bör därför riktas direkt till småbrukarna, framför allt på torkdrabbade Afrikas horn, så att en egen hållbar livsmedelsproduktion kan byggas upp. Där kan Sverige visa vägen i en ny lantbruksinriktad biståndspolitik. Att regeringen i detta läge vill minska biståndet känns som total frånvaro av tajming.